Ett nytt år kommer och ett annat lämnar oss. Ett år som i många stycken varit lätt. Med fjäderlätt glädje, utmaningar, vila, lite tårar och också ett år då jag känner att jag fått plats. Varit mer ikapp mig själv än på länge. Och inte behöver känna att måtte nästa år bli bättre. Så tack. För det här året. Och välkommen 2014, alldeles oanvänt, blankt och glänsande.
Ni som hängt här ett tag har ju läst
förr om mina funderingar om nyårslöften. Att de går ut på att göra mer av det som skapar glädje i livet. Inte att misslyckas med sånt som vore ouppnåeligt. Så vad ska jag då ge mig själv i uppgift till nästa år… Kanske så här:
Fortsätta älska mina eviga guldkanter. I vardagen. Skapa fest här och där. Till och med så att vi fortsätter fira det som är dåligt. Så att det blir nån meningen med det.
Välja vila, och strunta blankt i måstena här o var. Till och med ofta. När man arbetar och ger ut av sig själv är man värd att pausa, återhämta sig och ge sig själv chansen till att fylla på.
Fortsätta leva med öppen dörr, lite fint puffa ner folk i soffan och be dem koppla av lite. Det är så fint att få umgås på riktigt. Att man får vara så trött som är. Så glad som man är. Avsaknaden av att behöva hålla upp masken och vara nått annat än man egentligen är. Vi älskar det där. Att kunna säga: Kom och sega med oss, det är fredag, låt oss vara trötta ihop!
Till sist vill jag hjärta min familj ännu mer. Välja dem om och om igen. Framför allt som vill komma i vägen och stjäla uppmärksamhet, tid och kraft. Barnen för att det är så få år kvar innan de fladdrar till med vingarna och flyger vidare. Jag vill ge allt jag kan ge till dess. Finnas här och hänga med i svängarna. Mannen för att det är så många år kvar att dela med varandra. Och vart enda ett av dem vill jag vara här. På riktigt. Inte av slentrian eller att det vore mest bekvämt så. För att jag gett bort mitt hjärta. Av kärlek. Med kärlek. I kärlek.
Och choklad så klart. Massor av choklad.
