Förgätmigej var huvudingrediensen i min brudbukett när det begav sig och har därmed för evigt en extra fin plats i mitt hjärta. Okunnig om trädgård som jag var då (för 16 år sen!!!) hade jag inte en tanke på att det var helt ur säsong när man gifter sig en av julis sista skälvande dagar. Kvinnan i blomsteraffären tänkte inte heller på det utan fick ett fasligt besvär med att ordna det hela. Till slut hittade hon några blommande plantor i en plantskola i norraste delarna av Sverige som skickades ner hit med tåg.
Nu för tiden frösår de sig generöst lite överallt i mina rabatter och mellan stenarna i gångarna. Jag gillar att låta saker växa där de kommer upp. Det får inte vara för mycket ordning, varken på växtligheten eller livet... tycker bättre om att ta det som det kommer, att allt inte är så där förskräckligt planerat, tillordnat, tillrättalagt och perfekt. Jag gillar tanken på att tacka ja till livet... att det mesta kan ordnas eller få plats bara man vill. Att man kan ställa in en halvlagad middag i kylskåpet för att någon ringde och undrade om vi skulle komma över på lite mat. Att man kan sätta sig i solen i med ro i hjärtat, en bok och en härlig latte för att solen sken fast det skulle behöva städas. Att man inte behöver ha så höga förväntningar på allt att nästan inget duger...
Det tål att tänkas på, igen och igen, och en bit på vägen har jag allt kommit.
