några rader rakt ur hjärtat.

Plötsligt kom lusten att flytta runt på lite grejer. Anar ökade energinivåer överlag. Det gillas skarpt! Kan se tillbaka på rätt många tuffa år med lite perspektiv nu. Och mitt bland allt tungt och trist finns några guldkorn - av sånt jag lärt mig... (och så klart även en massa bra dagar). Låter säkert klyschigt för den som inte gjort resan och förstår hur det är när en klyscha landar i hjärtat och blir sanning. 

Skapa guldkant mitt i eländet eller bara i vanliga vardagen. Det ÄR möjligt, hur eländigt det än är, att låta det bli en livlina, en paus utanför den lite eller mycket mörka verkligheten. Ännu roligare blir det när man tar med sig vanan in i ett rätt schysst liv. Perspektiv är tacksamhetsskapande.

Livet är nu. Tillbringa inte dagarna med att vara på väg till nått fint och alldeles väldigt önskvärt mål... SÅ klart, strunta inte i målen - drömma måste vi människor göra - men LEV IDAG. Allt det där framåt kanske inte är viktigare än att lyssna på fåglarna, njuta av solen, lite gott kaffe eller att finnas närvarande i en kort människas liv.

Var tacksam för allt fint du har. Välj att leva i tacksamhet! De allra allra flesta människor har oerhört mycket att vara tacksamma för. Punkt. Välj ditt fokus där och skjut eländet åt sidan en smula. Om du är som jag så lyckas det inte hela tiden. Men det är värt att kämpa för, och man lär sig med tiden att sålla verkligheten. Inte som i att försköna och förneka, utan i att faktiskt medvetet välja sitt fokus på det som är gott, ljust och lyfter en, istället för det som kostar, äter energi och drar ner och skapar förtvivlan.

Och sen är det ordet förnöjsamhet, som nästan är lite fult i vårt land. Att vara inriktad på att vara nöjd med det man har, istället för att ägna en majoritet av energin åt att längta och sukta efter det man inte har, är eller gjort. Drömmar och mål är BRA så klart, men det får inte ta över ens liv... 

Och det smakar så gott, ända ner i botten av hjärtat, när man inser att man lärt sig nått av livet. När man känner tacksamhet över att inte längre vara samma människa som förr.