långsam torsdag.

Plötsligt skymmer det lite igen och det är dags att tända ljusen. Idag fick jag någon liten stråle sol på mig i alla fall när jag var ut en sväng. Längtar klara vackra vinterdagar nu! Fast först vill jag ha en kort höststorm som får resten av äpplena falla ner så att jag slipper plocka dem från marken hela vintern...

Här sippas det kaffe medan jag läser Sista brevet från din älskade av Jojo Moyes, fixar med en jobbgrej, surfar och funderar på om jag ska smita iväg och ordna lite adventsfinheter idag eftersom jag arbetar hela helgen. Vad gör du?

Idag kickade jag igång julmusikspelandet hemma med den här!

Portobello Market III. LondonLove.

Några rader till om själva marknaden på Portobello Road: Det fanns högvis med gamla coola kameror, massvis av boxningsgrejer - sådär låtsasslitna men rätt läckra ändå, träden blommade gudomligt och jag höll nästan på att köpa en fuskantik kompass men ångrade mig i sista sekunden. Men den där marknaden som jag hade tänkt mig med blandade blommor och grönsaker som utgör bakgrunden i det där fantastiska årstidsklippet i filmen Notting Hill såg vi inte röken av.

Sedan ledsnade vi på trängseln och gick på italienskt fik istället. Det var så tjusigt att de till och med färgmatchade drinkarna efter besökarna. ;)

fredagslängtan.

Det är ju fredag imorgon! Första hellediga helgen på fyra veckor. Kommer ha fredagskänsla heeela dagen. 'Cause I'm Happy…..

guldkorn i sanden.

Hela förmiddagen har jag lyssnat om och om igen på en sång från Jills veranda igår. Jag har inte ens hunnit se programmet än - det blir senare idag. Via Facebook delades klipp efter klipp på en sång som Jill, Magnus Carlsson och en hemlös man som bor under en bro, Douglas Seegers, spelat in. Douglas är den som skrivit låten och sjunger med en fullständigt hänsynslöst berörande röst.

Det finns något allmänmänskligt i hans enkla text oavsett vad man tycker om de kristna förtecknen i symboliken. Det där att om och om igen börja om. Att ta nya tag, fatta beslut igen, att lämna det gamla, sträcka sig framåt. Att göra upp med sådant som varit, lämna det bakom sig för att gå vidare. Att fortsätta hoppas.

Inte alla lyckas i livet. Alla drömmar går inte i uppfyllelse. Ju äldre jag blir desto mer komplicerat upptäcker jag att livet är. Om det är något jag tilltalas av i den kristna livssynen så är det just det där att alla är värda en andra, tredje, eller hundrafjortonde chans. Att alla är välkomna. Att kärleken räcker till alla, oavsett vem man är, vad man än ställt till med eller presterat. Tanken är en så skön motvikt i ett samhälle som i mångt och mycket inriktar sig på att topprestera, skönhet och likriktning, där unga tjejer samlar likes och får sin bekräftelse när de poserar med duckface. Så vill jag tänka och leva - att man letar efter det fina i människor och har överseende med sidor och misstag istället för att söka fel och avfärda...

mina tio -februari.

Bildkälla

Februaris tio. Weronica drog igång det hela - en slags throwback month. Jag gillar och hakar på.

ETT

Först ut är ett sug efter lite mer trä i inredningen. Fast då ska det vara med stil. Soffbord med en jätteplanka som skiva vore nått.

Bildkälla

TVÅ

Februari var månaden då jag på allvar så här ruskigt senkommet började överväga att släppa in nån väl vald leodetalj i garderoben. Fler år efter er andra, jag vet, men vissa saker tar sin tid.

Bildkälla

Bildkälla

TRE

Jag började fundera över om jag ska skaffa lugg. Eller klippa bort den helt och skaffa några flikar i nacken istället.

Bildkälla

FYRA

Jag har varit korthårig i kanske sex år och stormtrivts, men för första gången kan jag sakna mitt långa hår. Kanske, kanske, kanske...

FEM

Februari bjöd på godsaker i rabatten. Hatten av för det!

SEX

Vi har gjort vårt bästa för att förgylla en av årets dystraste månader. Mannen och jag besökte Folkets. Vid 21 var jag redo för sängen. Hej fredag!

SJU

Glashuspremiär! Älskade glashus! Bara att låsa upp dörren dit får våren att spritta i kroppen!

ÅTTA

Nytt år, nya vanor. Det säljs ju jordgubbar året runt på ett helt annat sätt denna vinter. Och jag faller som en fura för de röda vackra, handlar kartong efter kartong och fyller munnen med sötma.

NIO

Nytt slukeriprojekt. Kura i soffan med mannen.

TIO

Jag provade en potatisgratäng med jordärtskockor, färsk spenat och parmesan. DIY och DIE. Ungefär så.

sparrisfredag och småhjärtan på besök.

Fredag. Otis Redding sjunger i köket. Strax dyker mina småhjärtan in genom dörren med min syster och hennes man. Kaffe ska sippas och sedan har lillkusinen bestämt att det ska åkas pulka längs gatan med Tintin. Vi siktar på att förflytta hela cirkusen (utom hunden) till Saluhallen för finlunch. Sen är det helg på riktigt!

Lite sparris i helgen kanske? Inlindade i bacon, penslade med nån smarrig grillolja (typ som Caj P's akaciahonung) och sen en stund i ugnen…. Jo, så får det bli.

kärlekens fem språk.

En del saker är obetalbara. Till och med livsnödvändiga. Det där med att bli ompysslad står högt på min lista. För många år sedan läste vi båda en bok med titeln Kärlekens fem språk som handlar om hur man visar kärlek och vad som får en att känna sig älskad. Den kan både läsas utifrån en kärleksrelation och också utifrån hur man bättre ska förstå sina barn. I korthet går det ut på att det finns fem huvudsakliga kärleksspråk: Beröring, tid tillsammans, gåvor, tjänster och ord som bekräftar. Alla människor har sitt huvudspråk eller en kombo av dessa som gör att man känner sig bekräftad och älskad. Ofta är det så att vi omedvetet visar kärlek på det språket vi själva har. Vilket kanske inte är det språk som min partner eller mitt barn har….

Till slut kom jag på att mitt var tjänster. Så när mannen lagar maten medan jag sitter i kökssoffan och pratar, eller småsurfar lite framför datorn och sippar nått gott, då mår jag prima.

säg att du behöver mig.

Ledig förmiddag före kvällsjobb. Efter att barnen och mannen rasslat iväg sitter jag kvar här i köket med en jasmindoftande tekopp och ljusen brinnandes medans dagsljuset sakta kommer men inte riktigt vill sig helt tycks det som. En låt från Melissa Horns nya skiva går om och om igen med finstämda toner: Säg att du behöver mig. Den får mig att fundera om igen på hur viktigt det är att med ord uttrycka hur mycket vi betyder för varandra. Att inte ta varken familj eller vänner alldeles för givna. Att små små korta ord kan lyfta en själ, ge den lätthet. Att barnen behöver växa upp omslutna av våra ord som berättar att de är älskade som de är, att vi tror på dem, att de duger, att de aldrig någonsin kommer förlora vår kärlek. Kanske är barnen de människor där vi gör den största ansträngningen för att ge kärleken uttryckt i ord - och det är ju som det ska. Men det finns ju så många fler runt oss...

Så självklart, men ändå så viktigt att påminnas om igen. Och igen.

att mysa in en fredagskväll.

Så klart har vi köpt fredagspizza på italienska stenugnspizzerian vi hade här i närheten som lyckats undgå oss till nyligen. Stenugnspizza med parmaskinka, parmesan, grillad paprika, aubergine, marinerade kronärtskokor, champinioner, mozzarella...

Hade tänkt inleda myset med chokladen här ovan men det får bli till frukost imorgon istället. (Sjukt snyggt med snöret på glaset, eller hur?!) Får se om jag kan övertala darling att åka till stadens finaste bageri och köpa varmt bröd imorgon. Fram till dess ska det bara njutas helg med en älskad, och två ostyriga men rätt underbara ungar, med tätt intill i soffan, nått gott att sippa på, en film att skratta åt och en promenad i det vita mörkret så att den fyrbenta silkeslena killen får sitt. Och okej då, en hög rester julgodis från kylen. (KAN de aldrig ta slut?!)

Lite nostalgisk fredagsmusik medan vi (läs mannen, jag bloggar) röjer upp i köket...

Och jag känner sådan tacksamhet över att det får vara så här nu. Att hjärtat får vara fullt till bredden av kärlek och lycka. Att jag just nu förmår ha fokus på det och inte på att nacken är paj eller att foten inte håller som jag vill och funderingarna på hur det kommer att begränsa mitt liv framåt eller ditt.. eller... Livet är så kort och jag vill inte se tillbaka och undra vad jag gjorde av det, hur litet jag levde eller att jag prioriterat helt fel saker... Jag vill, jag vill, jag vill. Och så länge jag gör det lär ju hoppet bestå.

mysonsdag.

Ledig onsdag och vaknar så sugen på en gammal favoritfilm: Stolthet och fördom. Och ibland är det enklaste det godaste: Skogaholmslimpa med Bregott och kaviar är en höjdare. Ni får tänka på mig när ni har mysfrukost i helgen istället - då jobbar jag. Men idag njuter jag!

att hitta rätt & nöjd x 5.

Idag hittade jag dit! Till stället med millljarder svarta trumpetsvampar. Tredje försöket på en vecka. Packade och skakade en hund....påse full med svart guld. Nöjd I.

Lagade en middag som hette duga av resten av svampen jag håvat in idag o igår. Bilder och foton kommer! Nöjd II.

Igår flyttade en ny darling hem till mig. Äntligen! Ska bara fota henne så får ni se! Nöjd III.

Nu fortsatt genomtittande av Bournefilmerna med mannen inför 4:an. Våra namn står överst på B-fanlistan... Nöjd IV.

Faktum är att de flesta av svartingarna står kvar... I'll be back små sweethearts! Nöjd V.

tio minuters arbetsdag.

Fick chansen att ta kompledigt idag efter tio minuter på jobbet. Snabb som en vessla tackade jag ja och stämplade ut! Det är en efterlängtad kompledighet efter en lång vinter och vår med mycket jobb. Och nu plötsligt två dagar på raken i solen med Åsa Larssons nya bok (ska Rebecca o Krister äntligen få till det?), rader av tekoppar, latteglas och en massa eftersatt trädgårdsjobb - det är så att det kvillrar en smula i bröstet av lättnad och lycka.

Jo, de är tämligen överblommade nu, alla pärlhyacinterna jag superfyndade på IKEA. Idag ska de ner i rabatterna lite varstans i trädgården. Alla ca 120 lökarna.

franska nerver.

Måste bara berätta om denna lilla lyckopärla till film: Franska nerver. Jag gillar sånna här småkonstiga historier. Amelie från Montmartre är en annan goding i samma anda. I alla fall handlar den om en man som äger en chokladfabrik och en superbegåvad chokladkonditor som inte bara har choklad gemensamt - båda har dessutom en grav känslostörning. Han svettas bort sina dejter och hon svimmar när hon får kontakt med män. Skaaa de någonsin finna lyckan tillsammans? Tja, resten kan ni föreställa er. Till och med min man gillade den. Hepp, det är lite ovanligt.

Trailer för Franska nerver

Äntligen fredag och ikväll ska det kalasas för en god vän. Nu kör vi helg!

gamla favoriter.

Snubblade över den här gamla favoriten (från Johnny Depp-filmen Benny & Joon) i morse, i bootleg-version dessutom, och den har spelats i huvudet och nynnats sedan dess. Kärt återseende! Älskar pianot, hans raspiga röst och texten som är en sån där som får en att orka en bit till de tuffa dagarna. Livet är ju som bekant alldeles underbart och jag njuter verkligen av det, men också ganska svårt alldeles för ofta. Då är det fint att ha människor att luta sig mot en stund och en större hand att grabba tag lite extra mycket i...

några timmar kallentoft.

När det gäller böcker är jag periodare. -Valet av bokgenre beror på hur jag har det i resten av livet. När hela livet känns tungt läser jag mest lättviktare med lyckliga slut förutom böcker som förmår en lyfta blicken en bit. Deckare med ond bråd död och lite "tyngre" litteratur får vänta tills horisonten ljusnat en smula. 

Deckare kan man alldeles förläsa sig på. Till den skaran av författare jag inte ledsnat på tillhör Mons Kallentoft. Plöjde igenom hans senaste bok Den femte årstiden nyligen och den är riktigt bra. Jag gillar hans porträtt av Malin Fors - både att hon själv inte är så värst perfekt och att det inte är så orättvist synd om henne hela tiden. Det är också ett plus att det finns en bakgrundshistoria som går genom flera böcker och att man därmed inte får så snabba svar hela tiden... 

Summa av en knivsudd kardemumma: Knappast en hög livsvisdomar men alldeles läsvärd underhållning för stunden!

fina infall.

Ibland är det välbehövligt med en paus i vardagen. Låtsas att det är helg och ledigt istället för jobb, läxor och producera mat till bordet och rena kläder till kroppen. Lyckades lura med mig Mannen till Nya Hattfabriken igår -stans nyaste restaurang där man får köa sig till bord en helt vanlig onsdag mitt i månaden. Snyggsnitsig bistrokänsla, mat så vällagad att man dånar och en smula humor som syns här och var: Första klivet på golvet till övervåningen med bar och litet dansgolv är en lysande skylt där det står "hatthyllan", toaletterna tapetserade med damer med hatt, en liten rad på baksidan av omslaget till notan om att man inte ska låta hjulen rulla när man låtit hatten rulla... Nästan komiskt hur ryktet sprider sig när något är bra. -Folk från olika delar av min arbetsplats vid ett antal av borden.

Vi avrundade kvällen med att gå på bio, senaste Mission Impossible-filmen. Föregångarna tycker jag har varit riktigt bra, men den här fyllde inte skorna. Kändes som en smula parodi här och var. Kul i alla fall att se Michael Nyqvist i rollen som skurk. Han skötte sig men åstadkom inte direkt något stordåd kanske :)

jag måste ha gjort någonting rätt.

Nått måste jag ha gjort rätt eftersom jag fick en award förra veckan också ;). Denna gång från Anna med Rackarungar, tack, tack, TACK! Man ska svara på 10 frågor och sedan berätta 7 saker om sig själv. All right:

1. favoritlåt?
Helt. Omöjligt. Att. Svara. På. Ett smakutbud: Fly med Sara Groves. You Learn med Takida. Keep This Fire Burning med Robyn. Someone Like You med Adele. Fields Of Gold med Eva Cassidy. He Knows My Name med Tommy Walker... (Vissa gör sig bättre utan den länkade film till musiken ;)

2. favoriträtt?
Hummer på längden, bredden, tvären. Gratinerad!

3. vad gör dig irriterad?
Att behöva tjata på barnen (hallå, finns jag?). Nonchalanta människor som bara är intresserade av sitt o sig själva. (Alltså, det är två OLIKA saker som gör mig irriterad. Det är inte barnen jag syftar på med mening två.)

4. när jag blir upprörd...
... är jag ibland sansad och vänligt välformulerad, ibland gråter jag, ibland blir jag sarkastisk...

5. favorithusdjur?
Tintin, alla gånger. Sorry katterna.

6. svart eller vitt?
Vitt.

7. min största rädsla?
Är inte så rädd av mig. Men det värsta som skulle kunna hända mig är nog att förlora min familj.

8. min vardagsattityd?
Leva i tacksamhet. Vara nöjd med det jag har istället för att sakna det jag inte har. Lata mig så mycket som möjligt. C'est moi.

9. vad är perfektion för dig?
Att göra sitt bästa. Gå en extra mil. Att våga leva med öppet hjärta.

10. mina dåliga vanor?
Extremt svårt att komma igång med nån sorts träning.


7 saker om mig:

• Tidsoptimist.
• Laktosintolerant, fast det visste jag knappt själv nyss.
• Cheeselover.
• Är ingen tävlingsmänniska.
• Fick körtelfeber i gymnasiet, rasade 7 kilo på en vecka som inte ville komma tillbaka och blev sedan tagen för anorektiker nu och då i flera år. Mindre roligt.
• Min tro är bland det dyrbaraste jag har. Sammanfattas rätt fint i låten He knows my name ovan.
• Har skurit i min man med skalpell ;)

Jag skickar vidare lite bloggkärlek till:
House of Svea, fint, fint, hela vägen fint helt enkelt!
a piece of happiness, där hänger jag ofta
Annixen, lakrits och västkusten är bara början av våra gemensamma intressen :)
Hemlängtan, min fresterska i livet
Dagar av lycka, för att jag gillar er så mycket!
Kinoko, schysst blandning av allt från inredning, allt fiiint hon syr till hemgjord sushi

frukost.

Frukost är gott när man ägnat ett par timmar åt att dra sig i sängen med en schysst bok. Om frukosten dessutom består av Levainbröd med skivat ägg, några saltkorn och en rejäl kopp te är det ännu bättre. Har precis börjat läsa Kepplers senaste bok Eldsvittnet. Nåja, precis och precis, den är snart slut, men nyss i alla fall. Riktigt spännande tycker jag! Ännu bättre smakar frukosten när den åtföljs av omedelbart fika med latte och systers tjusiga macarons och sällskapet består av familjens lillfis med håret rakt upp och de mest mystiska ljud i de bakre regionerna.... Som inte jag behöver städa :)

Ha en fin söndag!

varm-i-hjärtat-film.

Men vilken film att bli varm i hjärtat av! Sötaste filmen på länge och dessutom på franska som bonus. Jag läste franska i sex år men har glömt en hel del av det -tacksamt med lite filmfranska för att kolla om man förstår nått alls. Lite hade i alla fall fastnat!

Historien handlar om en man med lässvårigheter. Han har både som barn och nu som vuxen föraktats för det och tror inte så mycket om sig själv. På en bänk möter han den näpnaste lilla tant filmhistorien har skådat som förändrar hans liv. Jag såg den med 10-åringen som sammanfattade den så här: Mamma, handlade den här filmen om meningen med livet, att även om man har en svår barndom kan det bli bra i alla fall?

konsten att göra ingenting.

Konsten att göra ingenting är en konst jag behärskar till fulländning. Och det är jag stolt över! Jag tror att det är bra att tillåta sig själv göra sånt man gillar, ha tid lukta på blommorna och finna återhämtning.

För sisådär 12-13 år sedan levde vi ett liv i ett oerhört högt tempo. Jag pluggade i 150 % fart för att avsluta min utbildning samtidigt som mannen hade en stor del av Sverige som arbetsfält och därmed tillbringade många nätter på hotell. Dessutom byggde vi hus (då menar jag att vi byggde rätt mycket av det, inte bara koordinerade hantverkare), hade ett digert ideellt engagemang i sånt som vi tyckte var hjärteviktigt och som grädden på moset bara en bil. Med "bara" i det fallet menas att vi bodde mitt i city, sonens nogsamt utvalda dagis i ena änden av stan vid en hästhage och min ständigt återkommande praktikplats och senare arbetsplats i den andra änden av stan. Dagis öppnade sju, jag började sju eller dagis stängde 17, jag slutade 22 -ingen bil -den var med mannen typ i Motala. Då är en bil "bara".

Att krafterna inte räcker till kan ju vilken fiskmås som helst räkna ut. Men problemet var ju att jag tyckte att så mycket var så roligt! Inte att det var så svårt att säga nej när någon prackade på mig ytterligare en uppgift utan att jag ville allt, har tämligen stor kapacitet och nog kan jag hinna med det där också.

Tills slut fattade vi att X2000 inte var något för oss och började leta lösningar för att dra ner på takten. Mannen bytte jobb, jag jobbade deltid och nu var nog tempot nere i X1700. Så levde vi rätt många år tills vi helt enkelt började drömma om ett liv i tuffetuffetakt. Där lever vi nu. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag har tid. Kan ni förstå hur det sjunger i bröstet av klangen när man säger en sån sak och vet att det är sant?

Jag har tid att spela Den försvunna diamanten en hel eftermiddag med 10-åringen. Jag har tid att knata tre timmar i höstsolen med Tintin, fina vännen och bli utsjasade från en galleria där man hoppsan inte fick ha hund när vi ville fika (premiär att bli avvisad av en vakt!). Jag har tid att få en svamppsykos en helg och plocka galna 50 liter trattisar. Jag har tid att titta på film en hel kväll med en uttråkad 14-åring som säger "Hitta på nått vi kan göra tillsammans, annars går jag upp." Jag har tid att ha finfilmfrukost med bästa brudarna en alldeles vanlig tisdagförmiddag.

Förstår ni? Jag har tid att känna lukten av höst i vinden när jag går ut, tid att beundra de vackra röda nerverna i gula lönnlöv som ligger på gatan, tid att höra vad mitt inre säger och förstå vad det är jag känner.

Vi lever alla under olika levnadsförhållanden, med olika villkor och förutsättningar. Det sista jag vill är att låta förmäten som om jag visste bättre än andra om hur man ordnar det för sig. Men jag tror ändå att de flesta av oss skulle kunna ordna det bättre för sig själva om vi verkligen ville. Det går att dra ner och det går att säga nej. Många skulle kunna jobba lite mindre och därmed ha lite mindre pengar men betydligt mer livskvalité. Vi lever väldigt oreflekterat i den levnadsstandard vi har i vår del av världen...

Vi kämpade många år för att ändra vårt livstempo och det såg helt omöjligt ut från början, men med åren gick det. När man funderar och funderar ändrar man åsikt om vad som är viktigt... Kanske är det också så att det som är viktigt inte behöver ha det uttrycket eller ske i den formen som det har just nu. Det går att ta med sig det viktiga från ett sätt till ett annat, som passar bättre och ger mer livsluft.

Livet är inte alldeles enkelt. Men jag har tid med det. Och jag vill aldrig aldrig byta tillbaka till snabbtåget.

Aldrig.


Och förresten, boken på bilden längst upp, den var inte så dum! En tämligen annorlunda deckare...