allt det goda ligger framför oss.

Äntligen, äntligen, äntligen, alldeles i kvadrat! Kaffe i solen på min älskade lilla förstukvist, på mormor och morfars gamla Grythyttanstolar, utan jacka, med en bok och lite choklad, blommor runt fötterna och alldeles solvarmt. - Blir inte bättre än så. Magic moments!

Sen är det den här känslan av att allt det bra ligger framför oss. Att nu börjar det, och just nu känns det oändligt. Vintern har på intet sätt varit olidlig, snarare en riktigt bra vinter på många sätt, men jag älskar vår, sol, värme och sommar, och allt det goda bara ligger där och väntar, och kommer en liten liten dag i taget...

Vardagslycka är också att ha blommor på trappan när jag kommer hem. Att få passera dessa skira fräscha blommor är några sekunders skönhetsupplevelse varje gång.

att ha en smula lycka planterad på trappan.

Ett av mina små livsknep är att guldkanta till livet här och där för att omge mig med sådant som lyfter mig och gör mig glad. Det innefattar allt från spontanmiddag med goda vänner en vardagskväll, till att fira allt elände och småsaker som att duka med fint porslin, njuta av anblicken av färska kryddor i köket eller varje dag bli glad av att det är fint på verandan när jag kommer hem från jobbet.

Bara det där att medvetet välja att leta efter det fina i tillvaron och att eftersträva att göra allt lite bättre och roligare, för gott med sig - man blir gladare och mer positiv av att välja att fokusera på det som är bra. Jag är i grunden en glad och positiv människa men märker ändå att det påverkar mig i en bra riktning.

I år bestämde jag mig för att go bananas på Zetas och fick med mig både det ena och det andra hem. Gillar att både försöka få ihop fina kontraster men också att använda plantor som ger mer än en kruka. - Murgrönan och plättar i luften får följa med in när herr Frost kommer på allvar, rosmarinen får övervintra i garaget och några av de andra åka ner i rabatterna. Suckulenterna har jag en finurlig tanke för men den får nog anstå till nästa år...

Fredag idag och det som skulle bli en jobbhelg ändade i krassligheter som legat på lur ett tag och nu bestämde sig för att ta över. Det får bli en fredag i soffan med film, choklad och heta koppar te. Laga ursäkt att lata sig med andra ord.

hej & hej då.

Finhäng på lilla verandan utanför ytterdörren har varit min favoritsysselsättning dessa soliga eftermiddagar som september bjöd på i en lång då till synes oändlig rad. Jag, Tintin, en tjock bok, kaffe och lite instagram. En timme eller två försvann med svett på näsan, njutandes av tanken att det är min trädgård som växt upp och nu ger så härligt insynsskydd runt mig. Att det från början var helt tomt bortsett från äppelträden, stenar och uppgrävd lera, och nu är en prunkande oas.

Hej då september och hej oktober. Är lite tjatig, men WOW september vad du bjöd till - hösten blir kort nu. Hej oktober - ska vi hitta på nått kul ihop?

guldkantsströssel.

Long time no see! Har varit uppehåll här i sommar som någon säkert märkt. Tänker att jag kör igång nu, och det blir nog några inlägg i veckan men inte varje dag. När lusten rinner till rätt och slätt!

Jag är så svag för spontanutflykter. De där när man bestämmer sig hastigt, sätter sig i bilen och sedan bara njuter sig igenom dagen utan ett bestämt program utan mer bara tar dagen som den kommer med en vag tanke om vad och vart man skulle kunna tänka sig. I slutet på semestern tillbringade mannen och jag en sådan dag i Stockholm och styrde kosan mot Långbro Värdhus bakficka. Så fantastiskt mysigt ställe! Det var en het dag och vi valde kall gazpacho med kräftstjärtar. Den var god, men kall soppa är nog inte min melodi, så nästa gång blir det något annat.

Inredningen var skönt bohemisk. Hemsnickrade möbler blandat med nya och äldre, gamla dörrblad som bordskivor, odlingar... Sitt inne, sitt ute, sitt i gräset. Sommarhärligt helt enkelt.

Det svider en smula att sommaren går mot sitt slut. Det sägs att det ska bli ytterligare några fina varma dagar och jag håller tummarna. Men oavsett det tänker jag att det gäller att ta vara på dagarna här och nu. Både de regniga och de vackra, de blåsiga och de ruskiga. Guldkant mina vänner, guldkant. Sånna tänker jag strö runt mig den här hösten och vintern. Amen.

att tacka ja till det oväntade.

Den dök upp för något år sedan. En liten klematisranka som från ingenstans började växa bland stenarna mellan husgrunden och gången av Ölandssten. Jag bestämde mig direkt för att den skulle få stanna där. I år blommade den ordentligt för första gången - som ett tack för att jag lät den stanna på den plats den valde.

Jag tror på det där. Att tacka ja istället för nej när det oväntade sker, som en bit av en livsfilosofi. Inte alltid bekvämt och enkelt, men ändå tror jag att man som människa mår bra av att sträva efter att vara en ja-sägare istället för nej-sägare. Att tacka ja till livet, följa med lite. Våga. Bevara en uns av barnets nyfikenhet på livet och omgivningen… Det är fint med mål och målinriktning och att veta vart man är på väg, men de där kringelikrokarna på vägen som erbjuds här och där är ofta angenäma upplevelser. Hur stort förtroende jag än har för min egen förmåga att skapa ett fint liv tror jag ändå att livet är större än att jag kan omfatta och planera in allt som gör mig lycklig…

Det ramlade in en mail härom dagen - ett oväntat ett - som värmde mig sådär alldeles extra. Och jag tackar ja, rakt av.

att samla på vackerheter.

Jag gillar att leta vackerheter. Att se det vackra i sånt som är slitet och redo för tippen. Vissnande blommor är som en liten efterrätt efter den självklara skönheten i en fräsch bukett. När bladen faller ner i vackra drivor från pioner kniper det till i hjärtat på mig. Snacka om att dö med flaggan i topp! Men det allra vackraste vissna jag kan komma på just nu är torkade små hjärtan från löjtnantshjärtan. Spröda, ådrade, sköra, perfekta. Och det är lite extra fint tycker jag, att få njuta av det som egentligen platsar på komposten. Att få en sista liten gåva av skönhet sådär på slutet när allt egentligen är över...

om att tappa andan, fälla tårar och vara lycklig ända längst in.

Snubblar in på Fröken Guls instagramkonto idag - frkgul. Har varit in på hennes konto tidigare och sett henne hos många av mina instagramvänner. Orden slår mig som en knytnäve, jag tappar andan en smula och tårarna rinner. Hemma efter jobbet sitter jag i köket med min latte och läser inlägg efter inlägg bakåt i tiden, en baklängesberättelse som för mig börjar med att hennes man dör och sedan rad efter naken rad om hopp, ångest, längtan och förtvivlan. Tiden i mitt kök försvinner och står stilla på en gång. Det går inte att värja sig. Mina egna erfarenheter som yrkesmänniska av att följa en människas resa till slutet som orsakats av cancer smälter ihop med min kärlek till min egen man och hjärtat bultar av den uns som går att föreställa sig av känslan av hur det skulle vara om det var mina egna rader jag läste. Mitt i alltihop ringer mannen. Han ska förbi blodcentralen efter jobbet och surrar om finfalukorv och ett objektiv till kameran som jag vill ha och han hittat på Blocket. Jag säger inget alls om allt jag fyllts av, värms av hans röst och lovar att fixa kokspad till spareribsen och säger vi ses snart.

Jag är så outsägligt tacksam för det liv som är mitt. Detta märkliga, sköra, vackra, ibland så svåra och ändå helt underbara som kallas livet. Känslor och upplevelser blandar sig. De unga människor vi varit med och begravt senaste åren. Att jag för en tid sedan för första gången fick böja mig över en annan människa och göra inblåsningar för att bevara livet. Detta att jag här och nu så rent kan svara att det är bra när jag får frågan hur det är och den enorma lättnaden i det. Som på beställning spelas Maggios Hela huset på radion. Slås av hur jag tar livet för givet trots att jag påminner mig så ofta jag kan. Men idag är det bra, hjärtat mitt fyllt av ro och jag vill samla alla lyckliga ögonblick i kupade händer, lägga märke till vartenda ett och hålla dem kvar.

Just nu, är faktiskt allt vi har. Längta dig inte bort hela tiden. Lev nu. Njut av ögonblicken, de där små som så lätt går obemärkt förbi. Berätta för människor hur mycket de betyder för dig. Våga älska med hela hjärtat. Kommer ofta tillbaka till Kristian Gidlunds ord som jag tror att jag kommer bära med mig många år framöver:

"Kanske får vi bara den tid som tilldelats oss på jorden.

Därför ser jag det ännu tydligare nu:

Jobba inte för mycket.
Låt inte känslorna stanna i bröstet.

Prata.

Bråka aldrig om pengar.

Våga säga nej.

Våga säga ja.

Paradiset kan vara en plats på jorden.”

Kristian Gidlund

guldkorn i sanden.

Hela förmiddagen har jag lyssnat om och om igen på en sång från Jills veranda igår. Jag har inte ens hunnit se programmet än - det blir senare idag. Via Facebook delades klipp efter klipp på en sång som Jill, Magnus Carlsson och en hemlös man som bor under en bro, Douglas Seegers, spelat in. Douglas är den som skrivit låten och sjunger med en fullständigt hänsynslöst berörande röst.

Det finns något allmänmänskligt i hans enkla text oavsett vad man tycker om de kristna förtecknen i symboliken. Det där att om och om igen börja om. Att ta nya tag, fatta beslut igen, att lämna det gamla, sträcka sig framåt. Att göra upp med sådant som varit, lämna det bakom sig för att gå vidare. Att fortsätta hoppas.

Inte alla lyckas i livet. Alla drömmar går inte i uppfyllelse. Ju äldre jag blir desto mer komplicerat upptäcker jag att livet är. Om det är något jag tilltalas av i den kristna livssynen så är det just det där att alla är värda en andra, tredje, eller hundrafjortonde chans. Att alla är välkomna. Att kärleken räcker till alla, oavsett vem man är, vad man än ställt till med eller presterat. Tanken är en så skön motvikt i ett samhälle som i mångt och mycket inriktar sig på att topprestera, skönhet och likriktning, där unga tjejer samlar likes och får sin bekräftelse när de poserar med duckface. Så vill jag tänka och leva - att man letar efter det fina i människor och har överseende med sidor och misstag istället för att söka fel och avfärda...

with great love.

Pinterest

Inte så många ord idag.

Jag lånar några av Moder Teresa istället. Ord som jag gömt i mitt hjärta och bär på.

Not all of us can do great things.

But we can do small things with great love.

att våga säga emot.

En del saker man upplever växer fram till ett formulerande av en livssanning som sedan följer en. År efter år. En del av dem justerar man längs vägen. En del förkastar man. Och åter andra står sig från tid till tid.

En av mina livssanningar som fortsätter skimra sitt lilla ledljus för mig är att lojaliteten som kärleken för med sig aldrig kräver att du tycker lika som jag. Kan inte låta bli att fundera över att vi människor så ofta tror att lojalitet är att tycka likadant, att hålla med. Att det att säga emot skulle innebära ett ifrågasättande av den som står framför mig - som om jag inte hade fullt förtroende för honom eller henne….

Är det en längtan att bli omtyckt som driver oss när vi väljer att tumma på våra åsikter? Att det lilla barnet inom oss på något sätt dyker upp och fäller krokben för oss själva i sin iver att bli accepterad? Självklart menar jag inte att man i varje situation ska tapetsera sin åsikt på omgivningen. -Det vore närmast att kräva att andra skulle tycka som jag och det är ju lika dumt som motsatsen. 

När vi vågar kliva ur känslan att lojalitet är att hålla med händer något spännande. Det där att våga tycka olika med respekt för varandra. Att vända och vrida på saken tillsammans, brottas en smula. Våga ändra sig en liten bit. Tänka lite längre än jag gjorde förut för att någon gett mig ytterligare en vinkel att ta spjärn utifrån….

Vi gillar olika. Orden flyter så lätt ur munnen. Handen på hjärtat - hur ofta törs vi?

dagarna.

Pinterest

Det är dagarna som går som är livet.

jag längtar IX.

Jag längtar till Zetas café, att sitta där pratandes i timtal, långsamt ätandes, fikandes, njutandes med min finaste medan jag låter ögonen vila på allt det vackra, vackra som är Zetas….

…. att dra fingrarna genom mina planteringar, känna dofterna, glädjas över hur det växer och knopparna spricker ut och fascineras över fjärilarnas och humlornas fladdrande från blomma till blomma...

… till solnedgångar i ljummen luft med doften av hav...

…. och känslan av solvarmt grånat trä och sand under mina bara fötter.

kärlekens fem språk.

En del saker är obetalbara. Till och med livsnödvändiga. Det där med att bli ompysslad står högt på min lista. För många år sedan läste vi båda en bok med titeln Kärlekens fem språk som handlar om hur man visar kärlek och vad som får en att känna sig älskad. Den kan både läsas utifrån en kärleksrelation och också utifrån hur man bättre ska förstå sina barn. I korthet går det ut på att det finns fem huvudsakliga kärleksspråk: Beröring, tid tillsammans, gåvor, tjänster och ord som bekräftar. Alla människor har sitt huvudspråk eller en kombo av dessa som gör att man känner sig bekräftad och älskad. Ofta är det så att vi omedvetet visar kärlek på det språket vi själva har. Vilket kanske inte är det språk som min partner eller mitt barn har….

Till slut kom jag på att mitt var tjänster. Så när mannen lagar maten medan jag sitter i kökssoffan och pratar, eller småsurfar lite framför datorn och sippar nått gott, då mår jag prima.

tacka ja till den dans ditt barn bjuder upp.

Sölig söndag och livet ler. Hade tänkt mig att åka ner till stan för att äta söndagslunch med grabbarna på en italiensk restaurang där vi hängde en del när vi bodde på stan som nygifta. Vi var lite småfattiga och åt ständigt veckans tips och drack vatten, men kände oss lika välkomna varje gång. Äldste sonen föddes  (fast inte under ett restaurangbord så klart) och vi drog med oss barnvagnen. När han blev lite större hade han med sig en bil och körde på bordet. Det var sista besöket innan vi lämnade sekelskifteslägenheten för huset. Ett halvår senare besökte vi dem igen och då frågade kyparen om han inte hade med sig sin röda Ford idag…. Tittade när vi kom hem - jo nog var det en Ford.

Men idag var de yngre (fast inte så små) herrarna inte på humör för nått restaurangbesök så vi fick vackert göra som i gamla tider -åka på tu man hand, och inte hamnade vi på den italienska restaurangen heller. Mysigt var det ändå, som alltid när det är för två, och ikväll väntar filmkväll med grabbarna. På den punkten är de inte speciellt svårövertalade. En klok man sa en gång att man skulle tacka ja till den dans ens barn bjuder upp, och ju mer man tänker på det ju klokare blir det...

jag längtar VIII.

Jag längtar till caféet på Zetas, att sitta där pratandes i timtal, långsamt ätandes, fikandes, njutandes med min finaste och låter ögonen vila på allt det vackra, vackra som är Zetas….

…. till den tid då det blir ljummet nog att försiktigt städa undan förra sommarens blomning inför en ny, sätta sommardäck på bilarna och fika sittandes på trappan i solskenet kisande mot solen….

…. till Key Wests gamla hamn med sina grånande byggnader, vackra handslagna tegelbeläggningar, bryggor, tryckande värme och doften av hav…

…. och till att ha solbrända sommarfötter som slipper skorna för ett tag.

jag längtar VII.

Jag längtar efter varma dagar med smultron strax utanför dörren redo att trä upp på strå….

…. efter ljumma mörka augustikvällar med glashuset fyllt av vänner, flämtande lyktor och samtal om livet där alla tycker olika tills ljusen brunnit ner och lite till….

…. känslan av mjuk bark under fötterna och doften av solvarm skog och hallon när jag springer som om livet hängde på det….

…. att få smyguppleva våren i Rosendals trädgårds växthus när vintern fortfarande tror att den regerar utanför - känslan av att för en stund få göra en tidsresa framåt till den årstid då allt väcks till liv och allt verkar möjligt….

… och till New Yorks myllrande gator med min finaste.

när bröstet sjunger.

Sitter och funderar på livet, efter en helg som har innehållit hela livet i ett svep - hjärtligaste glam och djupaste allvar. Hur det slingrar sig olika vägar och ofta inte dit man hade tänkt sig. Vilka planer och önskningar som inte alls blev. Sånt man sörjer, och sånt som överraskade. Hur man ibland vill så väl men det blir så fel. Tänker på olika tillfällen då livet slagit en till marken. På kraften där innanför bröstbenet som får en att resa sig igen. Och igen. Men också hur storslaget livet kan vara mitt i det lilla. Och nånstans i diset som är livet tycker jag mig skönja allt tydligare att det är det lilla som är det stora. Att några sekunders beröring av en varm hand kan bära en hel dag. Att några innerligt skrivna rader kan få bröstet att sjunga. Att ynnesten att få se glädjen i mina barns ögon får hjärtat att flyga. Att livet är idag, och imorgon bara en skimär till dess att morgondagen grytt. Och jag känner mig så innerligt tacksam. Över livet som är mitt. Känslan av att vara på rätt plats. Just här, just nu.

när nyårslöftena innehåller choklad.

Ett nytt år kommer och ett annat lämnar oss. Ett år som i många stycken varit lätt. Med fjäderlätt glädje, utmaningar, vila, lite tårar och också ett år då jag känner att jag fått plats. Varit mer ikapp mig själv än på länge. Och inte behöver känna att måtte nästa år bli bättre. Så tack. För det här året. Och välkommen 2014, alldeles oanvänt, blankt och glänsande.

Ni som hängt här ett tag har ju läst förr om mina funderingar om nyårslöften. Att de går ut på att göra mer av det som skapar glädje i livet. Inte att misslyckas med sånt som vore ouppnåeligt. Så vad ska jag då ge mig själv i uppgift till nästa år… Kanske så här:


Fortsätta älska mina eviga guldkanter. I vardagen. Skapa fest här och där. Till och med så att vi fortsätter fira det som är dåligt. Så att det blir nån meningen med det.

Välja vila, och strunta blankt i måstena här o var. Till och med ofta. När man arbetar och ger ut av sig själv är man värd att pausa, återhämta sig och ge sig själv chansen till att fylla på.

Fortsätta leva med öppen dörr, lite fint puffa ner folk i soffan och be dem koppla av lite. Det är så fint att få umgås på riktigt. Att man får vara så trött som är. Så glad som man är. Avsaknaden av att behöva hålla upp masken och vara nått annat än man egentligen är. Vi älskar det där. Att kunna säga: Kom och sega med oss, det är fredag, låt oss vara trötta ihop!

Till sist vill jag hjärta min familj ännu mer. Välja dem om och om igen. Framför allt som vill komma i vägen och stjäla uppmärksamhet, tid och kraft. Barnen för att det är så få år kvar innan de fladdrar till med vingarna och flyger vidare. Jag vill ge allt jag kan ge till dess. Finnas här och hänga med i svängarna. Mannen för att det är så många år kvar att dela med varandra. Och vart enda ett av dem vill jag vara här. På riktigt. Inte av slentrian eller att det vore mest bekvämt så. För att jag gett bort mitt hjärta. Av kärlek. Med kärlek. I kärlek.

Och choklad så klart. Massor av choklad.

att släppa ner axlarna.

Sällan har det varit så skönt att stämpla ut från jobbet som idag. Axlarna åkte ner en bit på väg hem. 

Några dagars dyrbar ledighet med mina käraste väntar, fylld av tacksamhet att vi har varandra och att vi får fira jul så som vi vill och önskar oss: Utan sorgligheter, utan ensamhet, att vi kan ge barnen en jul med glada skratt och gemenskap, julklappar, mysiga jultraditioner, massor av mat och smaskigheter. Att de får vara barn den här julen också. En fin jul önskar jag er som kikar in här!

Jag blev så glad när jag snubblade över vaxat papper i nån affär. Tyvärr var det inte alls sådär tjockt och fetvaxigt som jag hade hoppats när jag väl öppnade förpackningen. Men det krullar sig väldigt kul när man river det i alla fall :) Nån som har koll på var man köper bra vaxat papper?

note to self: no julstress i år.

Kan vi inte komma överens om att skippa det här med julstressen i år? Det är några dagar kvar till jul och tänk hur härliga de skulle vara om man helt enkelt tvärstruntade i att jäkta, istället fokuserade på att njuta, träffa vänner, tjuväta julgodis och pyssla med det som lusten faller på. Det blir i alla fall min plan för dessa dagar. 

Note to self

Helt. Förbjudet. Att. Stressa.

Köpa amaryllisstjälkar på torget

Varje dag klara av en liten bit av det som julen skulle kännas fattig utan

Njuta av varenda dag

Strö guldkanter över varenda möjligt tillfälle

Frossa i julmusik

Kyssa min man innerligt

Försöka placera en eller annan puss på två mycket motvilliga grabbar (Önska mig lycka till med det!)