om att tappa andan, fälla tårar och vara lycklig ända längst in.

Snubblar in på Fröken Guls instagramkonto idag - frkgul. Har varit in på hennes konto tidigare och sett henne hos många av mina instagramvänner. Orden slår mig som en knytnäve, jag tappar andan en smula och tårarna rinner. Hemma efter jobbet sitter jag i köket med min latte och läser inlägg efter inlägg bakåt i tiden, en baklängesberättelse som för mig börjar med att hennes man dör och sedan rad efter naken rad om hopp, ångest, längtan och förtvivlan. Tiden i mitt kök försvinner och står stilla på en gång. Det går inte att värja sig. Mina egna erfarenheter som yrkesmänniska av att följa en människas resa till slutet som orsakats av cancer smälter ihop med min kärlek till min egen man och hjärtat bultar av den uns som går att föreställa sig av känslan av hur det skulle vara om det var mina egna rader jag läste. Mitt i alltihop ringer mannen. Han ska förbi blodcentralen efter jobbet och surrar om finfalukorv och ett objektiv till kameran som jag vill ha och han hittat på Blocket. Jag säger inget alls om allt jag fyllts av, värms av hans röst och lovar att fixa kokspad till spareribsen och säger vi ses snart.

Jag är så outsägligt tacksam för det liv som är mitt. Detta märkliga, sköra, vackra, ibland så svåra och ändå helt underbara som kallas livet. Känslor och upplevelser blandar sig. De unga människor vi varit med och begravt senaste åren. Att jag för en tid sedan för första gången fick böja mig över en annan människa och göra inblåsningar för att bevara livet. Detta att jag här och nu så rent kan svara att det är bra när jag får frågan hur det är och den enorma lättnaden i det. Som på beställning spelas Maggios Hela huset på radion. Slås av hur jag tar livet för givet trots att jag påminner mig så ofta jag kan. Men idag är det bra, hjärtat mitt fyllt av ro och jag vill samla alla lyckliga ögonblick i kupade händer, lägga märke till vartenda ett och hålla dem kvar.

Just nu, är faktiskt allt vi har. Längta dig inte bort hela tiden. Lev nu. Njut av ögonblicken, de där små som så lätt går obemärkt förbi. Berätta för människor hur mycket de betyder för dig. Våga älska med hela hjärtat. Kommer ofta tillbaka till Kristian Gidlunds ord som jag tror att jag kommer bära med mig många år framöver:

"Kanske får vi bara den tid som tilldelats oss på jorden.

Därför ser jag det ännu tydligare nu:

Jobba inte för mycket.
Låt inte känslorna stanna i bröstet.

Prata.

Bråka aldrig om pengar.

Våga säga nej.

Våga säga ja.

Paradiset kan vara en plats på jorden.”

Kristian Gidlund