att gjuta betongbänkar.

När kökets betongskivor fortfarande var i planeringsstadiet blev jag vänligt avrådd av en kökskunnig människa som tyckte att det vore omöjligt att lyckas med det. Och visst blev det rätt mycket slit innan det var klart. Tänkte bjuda på några tips om tillverkningen så att det kan gå enklare för andra än för oss! Så här gjorde vi (läs mest mannen):

Finja finbetong har en pdf där man kan läsa om hur de tycker att man gör. Börja med att plöja den framlänges och baklänges.

Det är betydligt enklare att ha hel diskbänk än att försöka få till en fungerande urskärning för en nersänkt. Dessutom är betong lite känsligt så att ha en metallyta att hålla sig på t ex när man skär rödbetor är rätt praktiskt. Eller om barnen ska hälla karamellfärg i grädden. Hu!

Formen byggdes med formplyfa som bas. Reglarna var i den tjockleken vi ville ha skivan - vilket styrdes av tjockleken på diskbänken. Vi använde den gamla träbänkskivan som mall. Innanför reglarna satte mannen fast tillsågade bitar av formplyfa för att få en snygg kant. Väggarna i formen är därmed helt i formplyfa men med fastskruvade reglar runt för att hålla. En silikonsträng drogs i vinkeln för att ge en liten rundning på kanten.

Vi hörde av andra som gjort egna skivor att det där med ett lager olja för att få den att släppa från formen kunde vi glömma - helt omöjligt att få till en fin yta då - så det provade vi aldrig.

Finbetong från Byggmax användes. Vi övervägde att hälla i svart pigment för att få mörkare skivor men landade i att det skulle vara svårt att få samma färg på alla fyra skivorna så det skippade vi.

Först provgjöts några små skivor för att få kläm på processen. (Oh la la lilla trädgårdbordet!) När vi var nöjda med den byggdes första formen för den största bänkskivan på en oanvänd formplyfaskiva. På så sätt kunde vi minska formen allt eftersom utan skruvhål som förstör ytan.

Armering är så klart ett måste. Vi använde vanligt armeringsnät som sågades till i bitar några cm mindre än bänkytan. - Man vill inte gärna att det råkar sticka fram ett järn i kanten.

Formen lades på några däck utan fälg som mannen fått av en däckverkstad och lodades in. Vi var i garaget. Det blir stadigt men med möjlighet till att vibrera.

Räkna ut hur mycket finbetong som behövs och häll i formen. När den är ihälld lagom upp till kanten ska armeringen försiktigt tryckas ner. Vi lät den hänga ner i betongen genom att naja fast den i raka armeringsjärn som låg tvärs över formen så att den kom ner under ytan men inte ner i botten och därmed skulle synas genom ytan på skivan sedan.

Sen är det det svåraste - vibrering för att få bort luft. Första skivorna försökte vi knacka bort luften ur med gummiklubbor på kanten länge länge. Nix är en bra sammanfattning. Till slut tog mannen en avlagd planslip och skruvade fast den i formplyfaskivan rakt genom slipens slipplatta. Han körde den en liten stund, gick runt och knackade lite, körde den en liten stund osv tills det inte kom några bubblor längre. Kruxet är att inte vibrera för mycket. Om man gör det åker alla de lite grövre gruskornen ner i botten på skivan vilket ju är skivans yta...

Täck med plast, vattna skivan allt eftersom så den inte torkar och spricker medan den brinner, vänta i 4-5 dagar. Bättre att låta den ligga för länge än för kort. Svårt om man vill att det ska vara klart igår!

Nästa steg är slipning. Mannen la upp skivan på träbockar utomhus och våtslipade den i 2-3 steg med slippapper 80 - 200. Han använde en excenterslip och vanligt slippapper. Grejerna slits men det fungerade.

Det blev ganska mycket småporer i skivorna men det stör inte mig. Några större bubblor lagade mannen med nått som kallas cementslurry. Man spacklar med en pasta som man gör av vatten och det finaste av finbetongen. Sila i en hushållssil. Man får jobba in det med en spackelspade om och om igen. Slipa igen. Ju mer man slipar ju mer terazzoyta blir det på skivan, dvs småstenar kommer i dagen. Jag ville inte ha det, andra tycker det är jättesnyggt. Kanterna blev aningens grova. Jag tycker det är skitsnyggt, mannen surade för han ville ha perfekt betongkanter.

Väl inne i huset var det dags för behandling. Jag tyckte att det var jättesvårt att veta hur man skulle behandla dem. Det finns ju massor av olika möjligheter men eftersom det ska läggas mat på skivorna ville vi inte välja nån yta som är perfekt för industrigolv och egentligen hur slitstark som helst fast kanske inte så matkompatibel. Till slut blev det Osmo Hårdvaxolja som vi använt till träbänkarna i köket. Det har varit en otroligt bra behandling av träbänkarna - häll ut rödvin och torka upp nästa vecka - så vi kände oss mest trygga med att prova det igen. Det blev en aningens blank slät fin yta som ser mycket proffsigare ut än jag hade vågat hoppas att vi skulle kunna åstadkomma med hemtillverkat.

Tre lager penslades. Ytorna behöver vara helt fria ganska många dagar efteråt. Jag var för snabb och lade en hög papper efter några dagar med en plastficka underst i högen. Där har vi nu en A4 med annan glans i ytan.

Nu har ett drygt halvår passerat. Så här gör och tycker jag nu: Vi är fortfarande ganska försiktiga med skivorna - torkar upp snabbt efter oss och slabbar inte hur som helst. Vatten och fett sugs ner i porerna i skivan. Ytan blir inte tät som när en träbänkskiva behandlas med Osmo. Men hittills har nästintill alla fläckar torkat bort. Vattnet torkar upp. Fettspill som får ligga ger fettfläckar först men de har liksom spritt sig i betongen så att själva fläckarna har försvunnit efter nån dag. Vi har en kaffefläck som är beständig. Den såg vi inte förrän den var permanent. Jag kan tänka mig att bredvid spisen där det ständigt blir mycket fettstänk kommer bänken anta en något mörkare ton än resten.

Själva ytan är ju flammig i sig. Jag störs inte av att det med tiden kommer bli fläckar. Det hör liksom till. Första rejäla fläckarna på nån av de fria ytorna kommer säkert att svida, men med tiden kommer de försvinna i den flammiga levande ytan. Citrusfrukter hade vi läst att det gav fula fläckar. Vi skär ganska mycket citron och lime, pressar och har oss men hittills inte en fläck av det. Oftast har vi väl torkat upp i samband med att vi spillde, men inte alltid.

Något fler bilder på skivorna finns under etikett inredning - kök… Sammfattningsvis var det mer jobb än vi trodde. Hade vi vibrerat med planslipen från början hade processen varit betydligt kortare. Resultatet blev långt över förväntan och de är betydligt tåligare än jag vågade hoppas på. Skitnöjd på ren svenska.

Och idag är det ledig måndag och jag får fira att mina tre på raken-jobbhelger är avklarade. Snö och strålande sol, finsällskap av en snuvig kille, massor av kaffe och oxfilépizzarester i kylen. Vi ska nog ta oss igenom den här dagen också...

Uppdatering maj 2015. Lite närmare beskrivning av cementslurry: Vi silade finbetong i en metallnätssil (vanlig hushållssil). Detta "damm" blandades med vatten till en tjock pasta, dvs tjockare konsistens än spackel, inte alls flytande. Det här funkade på lite större bubblor. De minsta bubblorna fylldes istället med en pasta gjord på cement och vatten. Mannen säger att han läst någonstans att det rekommenderas att ha aska i cementslurryn. Det provade aldrig vi. Som sagt behöver det spacklas in om och om igen med en spackelspade för att man ska få ner det i porerna. Cementslurryn var mest lätthanterad men gav lite annan färg än finbetongslurryn.