6 mars 2014

guldkorn i sanden.





Hela förmiddagen har jag lyssnat om och om igen på en sång från Jills veranda igår. Jag har inte ens hunnit se programmet än - det blir senare idag. Via Facebook delades klipp efter klipp på en sång som Jill, Magnus Carlsson och en hemlös man som bor under en bro, Douglas Seegers, spelat in. Douglas är den som skrivit låten och sjunger med en fullständigt hänsynslöst berörande röst.

Det finns något allmänmänskligt i hans enkla text oavsett vad man tycker om de kristna förtecknen i symboliken. Det där att om och om igen börja om. Att ta nya tag, fatta beslut igen, att lämna det gamla, sträcka sig framåt. Att göra upp med sådant som varit, lämna det bakom sig för att gå vidare. Att fortsätta hoppas.

Inte alla lyckas i livet. Alla drömmar går inte i uppfyllelse. Ju äldre jag blir desto mer komplicerat upptäcker jag att livet är. Om det är något jag tilltalas av i den kristna livssynen så är det just det där att alla är värda en andra, tredje, eller hundrafjortonde chans. Att alla är välkomna. Att kärleken räcker till alla, oavsett vem man är, vad man än ställt till med eller presterat. Tanken är en så skön motvikt i ett samhälle som i mångt och mycket inriktar sig på att topprestera, skönhet och likriktning, där unga tjejer samlar likes och får sin bekräftelse när de poserar med duckface. Så vill jag tänka och leva - att man letar efter det fina i människor och har överseende med sidor och misstag istället för att söka fel och avfärda...

2 kommentarer:

Den där Victoria sa...

Ja den sången och hela programmet har satt sig i huvudet på mig, så fint.

Helén i Vilrummet sa...

Fin låt! Har inte sett programmet.
Så sant som du skriver.
Kram Helén