när livet ömsar skinn.

Senaste veckorna har jag flera gånger kommit att prata med olika vänner och jobbarkompisar om att det är det tunga man möter i livet som förändrar en... Att det är då man lär sig det man för sitt liv inte skulle vilja vara utan efteråt. Att man aldrig skulle vilja byta tillbaka och bli densamme som förut. Situationerna önskar man inte ens sin värste ovän att möta... och att vara tacksam för som hände går ju så klart inte. 

Under de senaste fem åren har jag tagit mig igenom två helt olika livskriser, som båda nockat mig ordentligt. Situationerna skulle jag gett en rejäl skvätt eget blod för att slippa, men ändå: Aldrig, aldrig, aldrig vill jag byta tillbaka till mig själv innan.

Förmågan till tacksamhet är bland det jag är mest tacksam för efteråt. Att vara tacksam för allt jag har istället för att längta efter det jag ännu inte har eller ens kan få. Att kunna uppskatta den enkla glädjen i det lilla, njuta av småsaker, vara nöjd med dagen idag istället för att vara på väg hela tiden är för mig en gåva. Något av det i livet jag är mest tacksam för är min man. Inte för att han skulle ha stått över smärtan, eller varit stark genom hela resan som drabbat oss båda, utan för att han varit där, delat det svåra med mig, att vi båda förstår vad vi gått igenom tillsammans. Att det finns ett VI.

En del skäller på Gud eller ödet och rasar över hur man kan drabbas. Det kan jag förstå... Men där tänker jag nog annorlunda. Jag tänker att livet är livet, att det på något sätt ingår att möta svårigheter i den här världen vi lever i... men en större hand tackar jag gärna ja till att hålla i på vägen.

Trädet på bilden ovan är mitt favoritträd: Ett glanskörsbär. Ingen frukt, bara prakt. Ingen beskärning, bara klappa sidenlen blänkande bark när man går förbi. Det ömsar ständigt skinn och jag brukar inte kunna låta bli att hjälpa till lite ibland att ta fram det där färska vackra blanka som finns under barken som börjar mattas och krullar sig så elegant. Och tänka att jag aldrig vill sluta ömsa skinn jag heller....