25 maj 2011

när livet ömsar skinn.




Senaste veckorna har jag flera gånger kommit att prata med olika vänner och jobbarkompisar om att det är det tunga man möter i livet som förändrar en... Att det är då man lär sig det man för sitt liv inte skulle vilja vara utan efteråt. Att man aldrig skulle vilja byta tillbaka och bli densamme som förut. Situationerna önskar man inte ens sin värste ovän att möta... och att vara tacksam för som hände går ju så klart inte. 

Under de senaste fem åren har jag tagit mig igenom två helt olika livskriser, som båda nockat mig ordentligt. Situationerna skulle jag gett en rejäl skvätt eget blod för att slippa, men ändå: Aldrig, aldrig, aldrig vill jag byta tillbaka till mig själv innan.

Förmågan till tacksamhet är bland det jag är mest tacksam för efteråt. Att vara tacksam för allt jag har istället för att längta efter det jag ännu inte har eller ens kan få. Att kunna uppskatta den enkla glädjen i det lilla, njuta av småsaker, vara nöjd med dagen idag istället för att vara på väg hela tiden är för mig en gåva. Något av det i livet jag är mest tacksam för är min man. Inte för att han skulle ha stått över smärtan, eller varit stark genom hela resan som drabbat oss båda, utan för att han varit där, delat det svåra med mig, att vi båda förstår vad vi gått igenom tillsammans. Att det finns ett VI.

En del skäller på Gud eller ödet och rasar över hur man kan drabbas. Det kan jag förstå... Men där tänker jag nog annorlunda. Jag tänker att livet är livet, att det på något sätt ingår att möta svårigheter i den här världen vi lever i... men en större hand tackar jag gärna ja till att hålla i på vägen.

Trädet på bilden ovan är mitt favoritträd: Ett glanskörsbär. Ingen frukt, bara prakt. Ingen beskärning, bara klappa sidenlen blänkande bark när man går förbi. Det ömsar ständigt skinn och jag brukar inte kunna låta bli att hjälpa till lite ibland att ta fram det där färska vackra blanka som finns under barken som börjar mattas och krullar sig så elegant. Och tänka att jag aldrig vill sluta ömsa skinn jag heller....

7 kommentarer:

Anonym sa...

Fina ord av en fin kvinna....DU!
En klok kvinna sa till mig när jag/familjen drabbades av kris...Livet kommer emellan! Och det tycker jag stämmer in så bra.Ingenting kan man ta förgivet eller planera...ibland måste man stanna upp hela sitt väsen för att..livet kom emellan!!
Och då är det skönt att ha en stabil, trygg man att luta sig mot..Kram på dig//Johanna

LissenTo sa...

Vad fint du skriver om det svåra, som händer oss alla på olika sätt. Trösterikt skrivet och man förändras på ett sätt man inte trodde.

En sådan tid hade jag också för några år sedan.

Kram Lissen

FaB Keramik sa...

Jo så är det.
Kram frida

enannanhelena sa...

Kunde inte skrivet det bättre själv!! Det var väl beröm som heter duga? ;) Skämt åsido. Jag har varit där. Är där fortfarande, ibland. Där båten rockar. Och då menar jag inte fett...

Har som tur är, också, en bra man. Men den där lite större handen du nämner så klokt, den skulle jag gärna greppa, särskilt om den var lite lagom valkig av erfarenheter.

Sköt om dig.
:)
/helena

Fröken Randig sa...

Fint skrivet systra mi.
Ja, det vore ju helt fel att önska bort händelser som har format en till att blir den man är idag. Varje jobbig situation gör att man blir lite starkare och kan stå lite stadigare.

Kram

Anna/Rackarungar sa...

Vilken knock-out av ord. Så fint, kokt och välformulerat. Tack. Så. HImla. Mycket. Och jag håller med; dalgångarna vill man inte vara utan, men aldrig någonsin behöva uppleva igen.
Kram Anna

a piece of happiness sa...

"Livet är livet" ett citat jag lägger på minnet.

Kram LiseLotte