konsten att göra ingenting.

Konsten att göra ingenting är en konst jag behärskar till fulländning. Och det är jag stolt över! Jag tror att det är bra att tillåta sig själv göra sånt man gillar, ha tid lukta på blommorna och finna återhämtning.

För sisådär 12-13 år sedan levde vi ett liv i ett oerhört högt tempo. Jag pluggade i 150 % fart för att avsluta min utbildning samtidigt som mannen hade en stor del av Sverige som arbetsfält och därmed tillbringade många nätter på hotell. Dessutom byggde vi hus (då menar jag att vi byggde rätt mycket av det, inte bara koordinerade hantverkare), hade ett digert ideellt engagemang i sånt som vi tyckte var hjärteviktigt och som grädden på moset bara en bil. Med "bara" i det fallet menas att vi bodde mitt i city, sonens nogsamt utvalda dagis i ena änden av stan vid en hästhage och min ständigt återkommande praktikplats och senare arbetsplats i den andra änden av stan. Dagis öppnade sju, jag började sju eller dagis stängde 17, jag slutade 22 -ingen bil -den var med mannen typ i Motala. Då är en bil "bara".

Att krafterna inte räcker till kan ju vilken fiskmås som helst räkna ut. Men problemet var ju att jag tyckte att så mycket var så roligt! Inte att det var så svårt att säga nej när någon prackade på mig ytterligare en uppgift utan att jag ville allt, har tämligen stor kapacitet och nog kan jag hinna med det där också.

Tills slut fattade vi att X2000 inte var något för oss och började leta lösningar för att dra ner på takten. Mannen bytte jobb, jag jobbade deltid och nu var nog tempot nere i X1700. Så levde vi rätt många år tills vi helt enkelt började drömma om ett liv i tuffetuffetakt. Där lever vi nu. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag har tid. Kan ni förstå hur det sjunger i bröstet av klangen när man säger en sån sak och vet att det är sant?

Jag har tid att spela Den försvunna diamanten en hel eftermiddag med 10-åringen. Jag har tid att knata tre timmar i höstsolen med Tintin, fina vännen och bli utsjasade från en galleria där man hoppsan inte fick ha hund när vi ville fika (premiär att bli avvisad av en vakt!). Jag har tid att få en svamppsykos en helg och plocka galna 50 liter trattisar. Jag har tid att titta på film en hel kväll med en uttråkad 14-åring som säger "Hitta på nått vi kan göra tillsammans, annars går jag upp." Jag har tid att ha finfilmfrukost med bästa brudarna en alldeles vanlig tisdagförmiddag.

Förstår ni? Jag har tid att känna lukten av höst i vinden när jag går ut, tid att beundra de vackra röda nerverna i gula lönnlöv som ligger på gatan, tid att höra vad mitt inre säger och förstå vad det är jag känner.

Vi lever alla under olika levnadsförhållanden, med olika villkor och förutsättningar. Det sista jag vill är att låta förmäten som om jag visste bättre än andra om hur man ordnar det för sig. Men jag tror ändå att de flesta av oss skulle kunna ordna det bättre för sig själva om vi verkligen ville. Det går att dra ner och det går att säga nej. Många skulle kunna jobba lite mindre och därmed ha lite mindre pengar men betydligt mer livskvalité. Vi lever väldigt oreflekterat i den levnadsstandard vi har i vår del av världen...

Vi kämpade många år för att ändra vårt livstempo och det såg helt omöjligt ut från början, men med åren gick det. När man funderar och funderar ändrar man åsikt om vad som är viktigt... Kanske är det också så att det som är viktigt inte behöver ha det uttrycket eller ske i den formen som det har just nu. Det går att ta med sig det viktiga från ett sätt till ett annat, som passar bättre och ger mer livsluft.

Livet är inte alldeles enkelt. Men jag har tid med det. Och jag vill aldrig aldrig byta tillbaka till snabbtåget.

Aldrig.


Och förresten, boken på bilden längst upp, den var inte så dum! En tämligen annorlunda deckare...