Den dök upp för något år sedan. En liten klematisranka som från ingenstans började växa bland stenarna mellan husgrunden och gången av Ölandssten. Jag bestämde mig direkt för att den skulle få stanna där. I år blommade den ordentligt för första gången - som ett tack för att jag lät den stanna på den plats den valde.
Jag tror på det där. Att tacka ja istället för nej när det oväntade sker, som en bit av en livsfilosofi. Inte alltid bekvämt och enkelt, men ändå tror jag att man som människa mår bra av att sträva efter att vara en ja-sägare istället för nej-sägare. Att tacka ja till livet, följa med lite. Våga. Bevara en uns av barnets nyfikenhet på livet och omgivningen… Det är fint med mål och målinriktning och att veta vart man är på väg, men de där kringelikrokarna på vägen som erbjuds här och där är ofta angenäma upplevelser. Hur stort förtroende jag än har för min egen förmåga att skapa ett fint liv tror jag ändå att livet är större än att jag kan omfatta och planera in allt som gör mig lycklig…
Det ramlade in en mail härom dagen - ett oväntat ett - som värmde mig sådär alldeles extra. Och jag tackar ja, rakt av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar