att bli berörd ända in under skinnet.

När solen äntligen hittade fram under en av kongressdagarna skippade jag och en jobbarkompis den dyra kongressmaten och sprang till Starbucks (så klart) för att köpa nått snabbt att äta ute i solen. Det låg en botanisk trädgård precis bakom kongresskonventet som vi hade sikte på. Den var stängd, men precis bredvid låg Holocaust Memorial Park - en minnespark över Förintelsen där vi slog oss ner på en bänk.

Sällan har jag berörts så mycket av en plats. Det var helt ögonbedövande vackert och samtidigt så sorgligt otäckt. Jag kastade i mig maten och sprang sedan runt med iPhonen för att få bilder att ta med mig. Önskar så här i efterhand att jag kunnat komma dit igen för att se mer och ta foton med den "riktiga" kameran. Skulle så gärna vilja gå där någon timme och stryka med handen över pelarna, namnen och ta i de utsträckta händerna.

Under pelargången fanns texter och bilder som berättar vad som hände under förintelsen. På ett ställe stod också tusentals namn på människor som miste sina liv i koncentrationslägren. När man följde pelargången fram kom man till som ett litet runt kapell med en davidsstjärna i glas i taket. Därifrån kunde man gå gången fram till hela den stora statyn med den öppna handen som sträcker sig efter hjälp och frihet och alla de plågade människorna som klättrar längs med den.

Jag har aldrig sett ett konstverk som uttryckt dödsångest som det här... Jag blev helt gråtfärdig när jag stod där och blir det igen nu när jag tittar på bilderna. Ångesten strålar ut från de förvridna och förtvinade kropparna som både klänger sig fast vid varandra och sträcker sig uppåt och klättrar förtvivlat efter räddning. Det är så att man hör ropen, bönerna, suckarna.

Hela platsen är så utsökt utformad med en total balans mellan skönhet och skräck. Det svarta vattnet kontra de vita näckrosorna, den vackra pelargången kontra statyn....

 Det brinner en låga dygnet runt till minne av de som miste sina liv under förintelsen

Härom året hörde jag ett kort inslag på radions nyheter om antisemitismen i Sverige idag som skakade om mig. De intervjuade människor från judiska församlingen i Stockholm som berättade om den förföljelse de utsätts för, om krossade rutor, hot, hur de inte törs låta sina barn gå själva till skolan av rädsla för att de ska bli attackerade, hur de planlagt judiska skolan för att det inte ska gå att spränga något precis utanför...

Jag läste idag i en artikel från Newsmill om en människa med judiskklingande namn här i Sverige, som förra året när Israeliska staten ställt till med något mindre populärt, under 48 timmar därefter tog emot 45 telefonsamtal med hot riktade mot sig själv och sina barn som de tagit reda på namnet på - de skulle släpas ut på torget och avrättas.

Men det sista man tar med sig därifrån när man går är citatet av Anne Frank: "...then in spite of everything, I still believe that people are really good at heart." Det är formulerat som av en gammal människa som sett mycket. Vilka föräldrar hon måste ha haft, som lyckades bevara ljuset i hjärtat på sina barn under deras levnadsförhållanden. Men ändå, att vara så ung och förstå så mycket, att klara av att sätta sig över sin egen utsatthet och ändå tro på mänskligheten utan bitterhet - det är stort.

Och så vill jag leva: Med ett mjukt hjärta som låter sig beröras av andras situationer och livsöden, med hopp om godhet, kärlek och förlåtelse och utan bitterhet.