när hjärtanstråden brister.

Det har blivit dags att säga farväl. Min finaste morfar ska få sitt namn på stenen bredvid mormors. Har hjärtat fyllt av tacksamhet idag, bredvid sorgen, för att jag fått ha en morfar som förmådde att ge hela sin uppmärksamhet till det lilla barnbarnet, förmågan att låta oss känna att just nu är vi hela hans värld. Det är något stort att uppleva, något som alldeles för många barn blir utan.

Tänk att det också är så, att sorgen och tacksamheten så fint kan få plats med varandra utan att på något sätt överrösta den andre.

Där är du nu morfar, på andra sidan, precis som fjärilen på ovansidan av parasollet. Jag vet att du finns där, vi kan inte ses just nu, men senare, då ses vi igen. Och så vill jag säga tack, tack för allt.