25 februari 2014

att våga säga emot.



En del saker man upplever växer fram till ett formulerande av en livssanning som sedan följer en. År efter år. En del av dem justerar man längs vägen. En del förkastar man. Och åter andra står sig från tid till tid.

En av mina livssanningar som fortsätter skimra sitt lilla ledljus för mig är att lojaliteten som kärleken för med sig aldrig kräver att du tycker lika som jag. Kan inte låta bli att fundera över att vi människor så ofta tror att lojalitet är att tycka likadant, att hålla med. Att det att säga emot skulle innebära ett ifrågasättande av den som står framför mig - som om jag inte hade fullt förtroende för honom eller henne….

Är det en längtan att bli omtyckt som driver oss när vi väljer att tumma på våra åsikter? Att det lilla barnet inom oss på något sätt dyker upp och fäller krokben för oss själva i sin iver att bli accepterad? Självklart menar jag inte att man i varje situation ska tapetsera sin åsikt på omgivningen. -Det vore närmast att kräva att andra skulle tycka som jag och det är ju lika dumt som motsatsen. 

När vi vågar kliva ur känslan att lojalitet är att hålla med händer något spännande. Det där att våga tycka olika med respekt för varandra. Att vända och vrida på saken tillsammans, brottas en smula. Våga ändra sig en liten bit. Tänka lite längre än jag gjorde förut för att någon gett mig ytterligare en vinkel att ta spjärn utifrån….

Vi gillar olika. Orden flyter så lätt ur munnen. Handen på hjärtat - hur ofta törs vi?

4 kommentarer:

LiseLotte sa...

Det är svårt att följa. Men jag tycker att ju äldre jag blir desto mer klarsynt blir jag och desto mer vågar jag stå för vad jag verkligen tycker.

Kram Liselotte

Helén i Vilrummet sa...

Jag håller helt med LiseLotte ovan. Med åldern har det kommit en större självsäkerhet och en förståelse för att man kan tycka olika och att det är helt ok. Sen ska man givetvis inte basunera ut sitt tyckande och tänkande hur som helst, men att våga säga det man tycker och tänker är viktigt.
Kram Helén

en matsked grejer sa...

Visst är det som ni skriver - det är med åldern som vissa saker blir lättare, och det är ju inte helt enkelt att leva renodlat så nu heller. Respekt och värme när vi ses, oavsett med vem är ju så klart alltid grunden.

Kul att ni tycker till :)
Kram Cecilia

Elisabeth sa...

efter allt som varit med min fallolycka och tankar om livet, så bestämde jag mig för att göra slut med min mor, som inte ger mig annat än oroliga tankar.. vill hon får hon ringa till mig.. Nu törs jag stå upp för mitt beslut..

kram