att vilja skjuta en hackspett.

foto från birds.se

Jag vill bara säga allra först att vi GILLAR djur hemma hos oss. Vi tyckte att det var lite kul när vår katt som inte ens var färdigvuxen jagade en grävling över gräsmattan. Vi pratar fortfarande om älgen som väldigt oväntat kom skuttande längs trädgårdsgången och skvalpade över staketet. (Vi bor i ett villakvarter bredvid en liten stadsskog.) Jag kan till och med berätta med lite småförtjusning om kopparormen som bodde under en kruka på terassen eller när katterna släpade in den och jag nästan tog upp den i tron att det var nått metallskräp barnen släpat hem.

MEN, när vi snackar större hackspett då vill jag inte vara med! I år också har en sådan vacker fågel byggt ett bo i eken bakom huset. Och deras ungar är de förfärligaste man kan tänka sig. PIP-PIP-PIP-PIP-PIP med maxvolym och endast tyst i 1,5 sek för att hinna svälja maten. Från gryning till skymning. Som ni vet är det ljust rätt många timmar per dygn just den här tiden på året. Vet inte hur många morgnar jag vaknat runt fyratiden för att stoppa huvudet under kudden och armen tvärs över för att kunna somna om. När vi sitter i glashuset får vi stänga mot skogen för det LÅTER så ERBARMLIGT. Mannen fantiserar om att bära dit stegen, klättra upp och slänga fram en fogskumflaska och pyyyyysch så blev det tyst..... Fast då skulle vi väl vakna av tystnaden istället, så blir det ju alltid på film ;)