29 april 2013

blödiga hjärtans klubb - när livet går sönder.



Vi är nog ganska många som är med i blödiga hjärtans klubb. Den där medkänslan som slår till så fort, riktad till nästan vem som helst, och många gånger lämnar en med ett stort blödande bultande hjärta i händerna, men ingenstans att göra av det.

För några år sedan var jag delaktig i en händelse som märkte mig för alltid. Goa men rätt nya vänner till oss hamnade plötsligt i en livstraumasituation av det där slaget man aldrig någonsin vill uppleva. De bodde på sjukhus i flera månader med sitt lilla barn och livet gick inte ihop alls. Och kanske var det just det - att tillvaron rämnade så markant - som gjorde det så lätt att hjälpa till. Det fanns massor av praktiska saker att hugga tag i, och med all familj och nära vänner på så långt avstånd geografiskt, stod vi där som rätt självklara hjälpare. Ofta är man så rädd att tränga sig på - man känner att man stör, frågar en massa som den andre kanske inte vill svara på, får inte telefonsamtal tillbaka fast man ringt en massa gånger... Det är lätt att ge upp, att utifrån sin egen känsla att man inte vill tränga sig på, dra sig tillbaka med orden "Hör av dig om jag kan göra något!". Den här gången gjorde jag inte det. Jag messade, ringde och skrev små brev på facebook som ibland kändes som rakt ut i det blå för att svaren kunde utebli - ibland i flera dagar. Och andra dagar fick jag svar direkt.

Långt senare hörde jag min vän berätta om deras resa för en gemensam bekant. En bit in i berättelsen säger hon med tårarna strömmandes nerför ansiktet: "Jag kommer a-l-d-r-i-g att glömma. Hon hörde av sig, v-a-r-e-n-d-a dag. Det betydde så oerhört mycket för mig." Hennes ord träffade mig som en straffspark i magen. För mig var känslan av hur jag tvekat och känt mig som om jag trängde mig på så tydlig, och för henne var just det livslinan till världen utanför jag hade erbjudit henne.... Jag skriver inte om det här för att visa att jag är så bra, utan för att jag tror att det är sådär vi gör och känner rätt många av oss. 

Min underbara jobbarkompis familj äger en svinfarm som drabbades av en storbrand i fredags. Det är en katastrof för familjen och för deras lilla företag. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att det är en tuff bransch redan innan detta, med mycket små marginaler som grisköttsproducent i Sverige med en av världens bästa djurhållningslagstiftningar och dansk fläskfilé som ständig konkurrent.

Systemet som delar ut mat till de överlevande djuren ligger nere efter branden och 2 ton mat ska nu delas ut för hand varje dag. Igår hade avspärrningarna släppts så att de för första gången fick gå in där deras grisar brann inne för att se förödelsen. Jag tror ni kan tänka er att det är en helvetisk tid de har framför sig.

Det finns olika tider i livet för oss alla. Ibland har vi tid och kraft att sträcka ut en hjälpande hand, ibland behöver vi själva hjälp. OM du befinner dig där du kan och orkar - det finns så mycket du kan göra när någon i närheten plötsligt hamnar i svårigheter.
Extra händer några timmar som kör ut foder till djuren.
Åk förbi med en gryta, en paj eller en påse bullar.
Be att få en inköpslista och fixa några ärenden, tvätta fönstren, ta en vända med hundarna eller fråga var dammsugaren står....

Kanske behöver den du sträcker ut handen till alldeles strax gå tillbaka till det som uppslukar hela tillvaron just nu, men värmen av din omsorg följer med in genom dörren.

Jag tror att vi svenskar tränger oss på varandra alldeles för lite. En direkt fråga:"Vad kan jag göra, kan jag göra ditt eller datt?" gör det mycket lättare att tacka ja till hjälp än ett mer löst formulerat "Ring om du vill ha min hjälp!" När man hör eller läser om människors upplevelse av en kris sägs så ofta orden att vissa vänner försvann. Jag tror faktiskt inte att de ville försvinna. De visste bara inte hur man gjorde för att hålla fast, var för rädda att tränga sig på och 
den oförmågan i kombination med deras rädsla att inte uppta krisande människors tid och energi ledde till en förlorad vänskap.

Aldrig mer vill jag vara för rädd att tränga mig på.




10 kommentarer:

Husbilen Tuzzen sa...

Å så vackert och tänkvärt. Tack!

Kram Helén

Anna/Rackarungar sa...

Jag tänkte skriva något putslustigt under vårt interna tecken # efter din hälsning hos mig, men nu tog allt slut. Du skriver så bra, så förbannat jäkla träffsäkert och vasst. Din text gav mig en rak höger då jag ofta tänkt; hoppas att de har det bra nu, eller undrar hur hen mår. MEN VARFÖR FRÅGAR JAG INTE BARA?? Jag ska bli bättre på det. Tack för tanken. Tack som fan. #jagtarmigikragennu

Petra / Popetotrora sa...

Det är ju så självklart egentligen, det du skriver. Men jag tror att vi alla behöver bli påminnda om det då och då. Heja dig som påminner oss den här gången!

På Selmas gata sa...

SÅ otroligt BRA skrivet! Tänkvärt! Jag har ju inte "facit" utan står lika handfallen som någon annan. Men när t.ex någon går bort så brukar jag försöka ordna någon gåva som passar (sist blev det ett halsband med änglavingar) och skicka/gå dit med till de anhöriga för att visa att jag vill väl och att jag finns där. Vet inte om det gör någon skillnad för den personen men jag hoppas det.

Har också upplevt det omvända, att ingen hör av sig alls när jag ligger inlagd eller har det svårt på annat vis . Det önskar jag att någon gjorde, och kanske blir ditt inlägg en "väckarklocka"? Vi är nog generellt lite för försiktiga med att "bjuda in oss" i någons liv, fast ibland är det nog precis det som behövs.

Kram/Tanja

CreandoPhoto sa...

Ord som går rätt in, kära du, rätt in där de ska vara. Tack för en viktig påminnelse :)

Formelle Design sa...

Jätte fint skrivet och så sant allt det du skriver! Du verkar vara en riktigt fin vän!

Kram
Johanna

en matsked grejer sa...

Tack, tack, rodnar en smula av berömmet... Tro vi behöver påminna varandra om och om igen. Märkligt att det ska vara så svårt att få en del saker att fastna. Kram!

LissenTo sa...

Kan bara hålla med och du skriver så bra och jag blev lite rörd. En tankeväckare, att räcka ut en hand, även om den som behöver den inte orkar ta den just då.

Kram Lissen

Min plats i solen sa...

Dina ord träffar rakt i hjärtat vännen. Pang! Berör och får mig att tänka, känna och reflektera. Du är så klok och har ett stort vackert hjärta. En sann vän.

Tänker på era vänner och sänder kramar genom cyberrymden. Vilken mardröm! Men vilken lycka att i allt kaos ha vänner som er som finns där och sträcker ut hjälpande händer. Sådant som betyder så mycket.

Jag minns när min lillebror dog. Hur svårt en del människor hade att hantera det och oss. Jag minns när min mamma sa att det jobbigaste var de människor som låtsades som ingenting. Som inte sa något om det som hade hänt. För då var det som om min lillebror aldrig hade funnits. Att hans liv inte hade haft betydelse. Så bättre att säga något, även om man inte vet vad man ska säga, än att låtsas som ingenting. Att någon bryr sig betyder så mycket.

Tack för ett vackert och tänkvärt inlägg.

Kram Lotta

Ps. Detta var inget Lotta-inlägg, detta var ett helt fantastiskt Cecilia-inlägg. Kram på dig du härliga kvinna.♥

Mamma Mia sa...

Att inte veta men att våga är en egenskap som du ska vara stolt över att du har. Att även våga att visa för andra "så här gör jag" hjälper alla andra som inte vågar att kanske våga. Att hitta rätt bilder till din text gör att man blir infångad in i ditt blogginlägg och läser! Kram med hopp om att många läser din blogg <3