blödiga hjärtans klubb - när livet går sönder.

Vi är nog ganska många som är med i blödiga hjärtans klubb. Den där medkänslan som slår till så fort, riktad till nästan vem som helst, och många gånger lämnar en med ett stort blödande bultande hjärta i händerna, men ingenstans att göra av det.

För några år sedan var jag delaktig i en händelse som märkte mig för alltid. Goa men rätt nya vänner till oss hamnade plötsligt i en livstraumasituation av det där slaget man aldrig någonsin vill uppleva. De bodde på sjukhus i flera månader med sitt lilla barn och livet gick inte ihop alls. Och kanske var det just det - att tillvaron rämnade så markant - som gjorde det så lätt att hjälpa till. Det fanns massor av praktiska saker att hugga tag i, och med all familj och nära vänner på så långt avstånd geografiskt, stod vi där som rätt självklara hjälpare. Ofta är man så rädd att tränga sig på - man känner att man stör, frågar en massa som den andre kanske inte vill svara på, får inte telefonsamtal tillbaka fast man ringt en massa gånger... Det är lätt att ge upp, att utifrån sin egen känsla att man inte vill tränga sig på, dra sig tillbaka med orden "Hör av dig om jag kan göra något!". Den här gången gjorde jag inte det. Jag messade, ringde och skrev små brev på facebook som ibland kändes som rakt ut i det blå för att svaren kunde utebli - ibland i flera dagar. Och andra dagar fick jag svar direkt.

Långt senare hörde jag min vän berätta om deras resa för en gemensam bekant. En bit in i berättelsen säger hon med tårarna strömmandes nerför ansiktet: "Jag kommer a-l-d-r-i-g att glömma. Hon hörde av sig, v-a-r-e-n-d-a dag. Det betydde så oerhört mycket för mig." Hennes ord träffade mig som en straffspark i magen. För mig var känslan av hur jag tvekat och känt mig som om jag trängde mig på så tydlig, och för henne var just det livslinan till världen utanför jag hade erbjudit henne.... Jag skriver inte om det här för att visa att jag är så bra, utan för att jag tror att det är sådär vi gör och känner rätt många av oss. 

Min underbara jobbarkompis familj äger en svinfarm som drabbades av en storbrand i fredags. Det är en katastrof för familjen och för deras lilla företag. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att det är en tuff bransch redan innan detta, med mycket små marginaler som grisköttsproducent i Sverige med en av världens bästa djurhållningslagstiftningar och dansk fläskfilé som ständig konkurrent.

Systemet som delar ut mat till de överlevande djuren ligger nere efter branden och 2 ton mat ska nu delas ut för hand varje dag. Igår hade avspärrningarna släppts så att de för första gången fick gå in där deras grisar brann inne för att se förödelsen. Jag tror ni kan tänka er att det är en helvetisk tid de har framför sig.

Det finns olika tider i livet för oss alla. Ibland har vi tid och kraft att sträcka ut en hjälpande hand, ibland behöver vi själva hjälp. OM du befinner dig där du kan och orkar - det finns så mycket du kan göra när någon i närheten plötsligt hamnar i svårigheter.
Extra händer några timmar som kör ut foder till djuren.
Åk förbi med en gryta, en paj eller en påse bullar.
Be att få en inköpslista och fixa några ärenden, tvätta fönstren, ta en vända med hundarna eller fråga var dammsugaren står....

Kanske behöver den du sträcker ut handen till alldeles strax gå tillbaka till det som uppslukar hela tillvaron just nu, men värmen av din omsorg följer med in genom dörren.

Jag tror att vi svenskar tränger oss på varandra alldeles för lite. En direkt fråga:"Vad kan jag göra, kan jag göra ditt eller datt?" gör det mycket lättare att tacka ja till hjälp än ett mer löst formulerat "Ring om du vill ha min hjälp!" När man hör eller läser om människors upplevelse av en kris sägs så ofta orden att vissa vänner försvann. Jag tror faktiskt inte att de ville försvinna. De visste bara inte hur man gjorde för att hålla fast, var för rädda att tränga sig på och den oförmågan i kombination med deras rädsla att inte uppta krisande människors tid och energi ledde till en förlorad vänskap.

Aldrig mer vill jag vara för rädd att tränga mig på.