att få minnas.

I morgon har det gått två år sedan min farfar avslutade sin stund på jorden. Läser det jag skrev dagen han dog och dagarna efter tills vi tog farväl samlade runt hans kista. Mitt starkaste minne från begravningen är stunden jag stod med handen på kistan, känslan av att det är sista gången jag når dig nu farfar. Läser orden jag skrev och låter tårarna falla en stund medans det svider i hjärtat i en längtan efter en tid som aldrig kommer åter. Och påminner mig själv ännu en gång om att njuta av varje tid, ta vara på dagarna och att dela dem med dem som jag älskar...