14 november 2013

att få minnas.



I morgon har det gått två år sedan min farfar avslutade sin stund på jorden. Läser det jag skrev dagen han dog och dagarna efter tills vi tog farväl samlade runt hans kista. Mitt starkaste minne från begravningen är stunden jag stod med handen på kistan, känslan av att det är sista gången jag når dig nu farfar. Läser orden jag skrev och låter tårarna falla en stund medans det svider i hjärtat i en längtan efter en tid som aldrig kommer åter. Och påminner mig själv ännu en gång om att njuta av varje tid, ta vara på dagarna och att dela dem med dem som jag älskar...

3 kommentarer:

Jenny sa...

Kram! Kloka ord!
Jenny

LiseLotte sa...

Förstår precis hur du känner. Fast i mitt fall är det min mamma jag saknar.

Husbilen Tuzzen sa...

Varm kram kommer här.
Vi pratade om precis detta på lunchen idag, vikten av att ta vara på nuet för vi vet inte vad som väntar om en stund. Vi har en kollega som gick hastigt bort under en promenad i skogen, helt frisk. Så oväntat. Man vet aldrig när det händer.
Kram Helén