30 maj 2011

att önska sig en olivkvist.




Att det ska vara så svårt. Att det ska vara så förtvivlat svårt att komma överens, att få barnen att följa reglerna, inte pressa allt till det yttersta hela tiden. De förhandlar som om de vore anställda av FN (jag VET, det kommer från mig, men i alla fall!), lirkar, trixar, åberopar undantagstillstånd och specialparagrafer och knuffar en bit till. Vi säger nej, nej och nej, kompromissar en bit till, står på oss, viker oss och sliter vårt hår. Ikväll igen, precis som igår. Arg blir jag och jag vet ju att jag har rätten på min sida -det är jag som är förälder, jag sätter gränserna på det bästa sätt jag kan och de är barn -det är ju så det funkar. Och inte känns det bättre för det. Nu ikväll har sonen lagt sig arg och ledsen igen... och mitt hjärta värker....





Hå hå ja ja, i morgon är en annan dag. Då försöker vi igen.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Fast vi gör det bra - trots allt - vi mammor till viljestarka barn (fast hjärtat värker ibland...) Och det måste tilläggas att du såg otroligt snygg ut på parkeringen idag :)! Styrkekram från Karin

a piece of happiness sa...

Hå hå ja ja vad man känner igen sig!!!!

Jättefina träd och fin stol ;)

Lantligt i smultronbacken sa...

Tack för din kommentar hos mig. Jag är överlycklig och väntar ivrigt på min Kitchen Aid.

Vad fint du har gjort med ditt olivträd. Jag verkar aldrig hitta några krukor till mina tre som jag har. Antingen så finns det bara en eller så är de otroligt dyra.

Kram Teres