att arbeta nära livet II.

Ni fantastiska människor där ute i mitt hörn av bloggvärlden... Det är ett varmt ställe där människor som Lotta skriver kommentarer så jag gråter. Anna som jag hängt med rätt länge här i cyberrymden i vått och torrt, påpekar lite försynt till mitt inlägg igår att det finns en hop men, med yrket vi har gemensamt.

Så klart Anna finns det en massa men. I vissa tider är de tyngre på axlarna än andra. Det finns tider då man behöver ställa sig på barrikaderna och peka på felaktigheter, orättvisor och helt sjuka (!) förhållanden i sjukvården. Andra perioder går man på knä och sträcker sig mer än man egentligen skulle behöva orka för att kunna ge det man känner att barnen och deras föräldrar har rätt till. Och ibland orkar man inte - räcker inte till.

Ibland följer tyngden i människors hjärtan med mitt hjärta hem. Hur professionell man än är tror jag att det är omöjligt att undvika att det händer någon gång då och då. Att där sätta stetoskopet mot sitt eget bröst för att lyssna efter om man orkar i längden är ett måste. Det går inte att stanna i ett yrke där man ger mer än man återhämtar. För mig är den balansen uppenbar just nu. Jag blir så rik av att vara där jag är...

För mig har den största stötestenen i yrkesvalet genom åren varit om jag verkligen tycker att det är värt att utsätta mig för risken att skada någon genom att göra fel på jobbet. Människor gör fel på sina jobb och barnspecialistsjuksköterskor har tyvärr ingen magisk garanti så att vi slipper. Hur gärna vi än skulle önska att det var så. Samhällsutvecklingen med polisanmälningar och hätska åklagare klarar jag inte riktigt av att tänka på. Får bara välja bort de tankegångarna. Jag kan bara säga, att den ÅNGESTEN när man gjort något fel som skulle kunna gått riktigt tokigt. Den vill ni inte prova.

Yrkesstoltheten tycker jag har vuxit fram med åren, precis som ödmjukheten inför att få kliva rätt in i människors i vissa lägen mest avskalade situationer. Jag känner inte längre att jag har ett lågstatusyrke vilket jag gjorde de första åren när gamla klasskompisar utbildade sig till det ena flashigare än det andra. En smula mindervärde seglade i mig. Den lilla gnagande tanken att jag gjorde bort mig när jag valde ett yrke med låg lön, dåliga arbetstider och mycket slit när jag faktiskt kunde ha valt nästan vad som helst är tack och lov numera som bortblåst.

När man väger ihop delarna av allt vid dagens slut måste man vara sann mot sig själv. Här och nu kan jag skjuta undan en hop men till förmån för glädjen i mitt yrke. Kanske kommer det inte alltid vara så. Man får bara lova sig själv att komma ihåg att lyssna med det där stetoskopet på sitt eget hjärta nu och då, tid efter tid och inte ignorera det som hörs...