12 maj 2013

att arbeta nära livet II.




Ni fantastiska människor där ute i mitt hörn av bloggvärlden... Det är ett varmt ställe där människor som Lotta skriver kommentarer så jag gråter. Anna som jag hängt med rätt länge här i cyberrymden i vått och torrt, påpekar lite försynt till mitt inlägg igår att det finns en hop men, med yrket vi har gemensamt.

Så klart Anna finns det en massa men. I vissa tider är de tyngre på axlarna än andra. Det finns tider då man behöver ställa sig på barrikaderna och peka på felaktigheter, orättvisor och helt sjuka (!) förhållanden i sjukvården. Andra perioder går man på knä och sträcker sig mer än man egentligen skulle behöva orka för att kunna ge det man känner att barnen och deras föräldrar har rätt till. Och ibland orkar man inte - räcker inte till.

Ibland följer tyngden i människors hjärtan med mitt hjärta hem. Hur professionell man än är tror jag att det är omöjligt att undvika att det händer någon gång då och då. Att där sätta stetoskopet mot sitt eget bröst för att lyssna efter om man orkar i längden är ett måste. Det går inte att stanna i ett yrke där man ger mer än man återhämtar. För mig är den balansen uppenbar just nu. Jag blir så rik av att vara där jag är...

För mig har den största stötestenen i yrkesvalet genom åren varit om jag verkligen tycker att det är värt att utsätta mig för risken att skada någon genom att göra fel på jobbet. Människor gör fel på sina jobb och barnspecialistsjuksköterskor har tyvärr ingen magisk garanti så att vi slipper. Hur gärna vi än skulle önska att det var så. Samhällsutvecklingen med polisanmälningar och hätska åklagare klarar jag inte riktigt av att tänka på. Får bara välja bort de tankegångarna. Jag kan bara säga, att den ÅNGESTEN när man gjort något fel som skulle kunna gått riktigt tokigt. Den vill ni inte prova.

Yrkesstoltheten tycker jag har vuxit fram med åren, precis som ödmjukheten inför att få kliva rätt in i människors i vissa lägen mest avskalade situationer. Jag känner inte längre att jag har ett lågstatusyrke vilket jag gjorde de första åren när gamla klasskompisar utbildade sig till det ena flashigare än det andra. En smula mindervärde seglade i mig. Den lilla gnagande tanken att jag gjorde bort mig när jag valde ett yrke med låg lön, dåliga arbetstider och mycket slit när jag faktiskt kunde ha valt nästan vad som helst är tack och lov numera som bortblåst.

När man väger ihop delarna av allt vid dagens slut måste man vara sann mot sig själv. Här och nu kan jag skjuta undan en hop men till förmån för glädjen i mitt yrke. Kanske kommer det inte alltid vara så. Man får bara lova sig själv att komma ihåg att lyssna med det där stetoskopet på sitt eget hjärta nu och då, tid efter tid och inte ignorera det som hörs...


5 kommentarer:

Husbilen Tuzzen sa...

Vad fint du skriver! Och jag håller helt med dig. Man måste lyssna på vad man verkligen vill och vad som är sant mot en själv. Jag jobbar med karriärvägledning som en del i mitt studievägledaryrke. Jag träffar många studenter som har kommit in på Läkarprogrammet (vilket är svårt) och läst några terminer men upptäcker att de kanske egentligen inte vill bli läkare, utan valet av program hade mer att göra med prestige än känsla. Man MÅSTE vara sann mot sig själv, annars kommer man inte må bra.

Ta hand om dig och ventilera dina dilemman med någon.

Kram Helén

en matsked grejer sa...

Just nu fylls mitt hjärta av att jag har ett fantastiskt arbete, men som Anna så fint påpekade har det sina sidor också - så då blev det ett inlägg om det också :) KRAM C

Dagar av lycka sa...

Åh du, vad fint du skriver... och du vet att jag håller med dig precis.

Dock har ju gått på mina smällar då jag gick in i yrket med ett naivt vidöppet hjärta. Jag har lärt mig nu och förhoppningsvis kommer jag i framtiden sätta tydligare gränser mot chefer, arbetskamrater, ledning och kanske även patienter. Det är en sorg att inte kunna arbeta på det sättet jag ville, men när jag sätter stetoskopet mot mitt eget bröst och lyssnar så inser jag att det är omöjligt om jag själv skall överleva. Den största utmaningen är just nu att inse de egna begränsningarna. För jag vill ju ge ALLT till ALLA som behöver min hjälp.

En svår balansgång det där. Men om jag lyssnar inåt och är sann mot mig själv så kommer det förhoppningsvis att gå vägen :)

För vårt jobb är viktigt. Livsviktigt faktiskt. Och det måste vi få känna en stolthet över. TROTS att våra chefer inte kan ge oss den tiden vi behöver för att utföra vårt jobb på ett säkert och etiskt sätt!

Kramar till dig min fina vän och fantastiska kollega!

/Anna

en matsked grejer sa...

Åh jag vet Anna - det var därför det kändes tvunget att skriva så här också <3 Till syvende och sist måste varje människa ta ansvar för sig själv, och dra gränsen där den faktiskt går. Ingen annan kommer att värna en på det sättet - hur ska någon annan ens kunna veta var gränsen går för en enskild individ när det är så svårt att veta det själv?!

Dessutom så otroligt klurigt vem som bestämmer över sjukvården. Läste i en seriös artikel för ett tag sedan ett uttalande om att makten i sjukvården är en krona som ingen vill bära. Ansvaret ligger liksom ingenstans, inte ens hos regeringen. Vid första anblick tycks det omöjligt - så klart de bestämmer - men när man följde resonemanget och den faktiska ansvarsuppdelningen hamnade det till slut... ingenstans. Toppen att ha bra chefer vilket jag HAR, men de har ju sin ram att rätta sig efter. Nästa chef sin ram, och nästa...

Kram tillbaka raring!!!

Dagar av lycka sa...

Verkligen skrämmande. Att ingen vill ta ansvar... inte konstigt att det inte fungerar!

Kraaaaaaam