Det har verkligen varit en fin helg. Fylld av så mycket jag känner glädje och tacksamhet över. Fina vänner, go' gemenskap, ljuvligt väder, god mat, kaffe, trädgårdspyssel, tid med mannen jag älskar mest på jorden och de där två underbara skitungarna vi har. Sällan i livet har jag varit lyckligare än jag är nu! Och samtidigt bär jag på en som saknas i mitt hjärta... Det har snart gått ett år, och det där datumet kommer nog aldrig gå att radera ur själen. Det tickar högt där inne nu.
Och det är väl så det är, det här livet. Att lyckan och saknaden får gå hand i hand och samsas där med varandra. Faktiskt utan att trängas har jag upptäckt. Det är ju sällan vitt eller svart som man trodde när man var ung, utan gärna alla färger på en gång. Och kanske kanske kan det få vara så ibland, att sorgen kan göra lyckans färger en liten uns starkare och klarare, medans lyckan kan få försiktigt lägga en hand på sorgens axlar så att den möjligen går att att acceptera ytterligare en millimeter. Om man inte älskar kan man inte sörja...
4 kommentarer:
Å vad vackert du skriver.
Kram Helén
Fint skrivet. Livet dans. Den fina balansgången.
Ha en fortsatt fin dag
Kram Maria
Jag tycker det lät som en härlig insikt, att allt går hand i hand och hjälper varandra! Ha en underbar dag. Kram
Kram på dig du fina♥ Och nog är det så att lycka och sorg går hand i hand genom livet. Det ena kan inte finnas utan det andra. Och det där med att tiden läker alla sår... ja, det stämmer inte. Tiden läker inga sår. Vi fortsätter leva för att vi måste. Vi anpassar oss. Lycka och sorg, hand i hand. Hela tiden.
Varm kram till dig
Skicka en kommentar