Det har gått ett år. Ett helt år. Hur är det möjligt? Tårarna vill liksom inte ta slut.
Fortfarande knyter sig halsen och hjärtat blir som alldeles för stort för att få plats i bröstet.
Tror aldrig att jag har upplevt något som varit så svårt att förstå, svårt att acceptera
och ta in som verkligt.
Det var ju inte så här det skulle bli.
och ta in som verkligt.
Det var ju inte så här det skulle bli.
6 kommentarer:
Kram till dig!!
Ibland är det svårt att leva. Ibland försöker man förstå sig på men det går inte.
Stor Kram!
Stor kram till dig!
Skickar en kram mitt i sorgen... Eller ett helt gäng förresten!
Låter som att du behöver massor med kramar. Så här får du från mig genom cyberrymden.
Kram Maria
De finns med oss varje dag. De som fattas oss. Sorgen, smärtan och saknaden är ständigt närvarande. Likaså kärleken, de vackra minnena och tacksamheten över att ha haft dem i våra liv. Livet är så vackert och så skört.
Stor, stor kram till dig♥
Skicka en kommentar