24 februari 2013

perfekthetens lov.




Läser Lottas blogg igen Min plats i solen och blir så inspirerad att jag måste haka på. Gick och grunnade på ämnet härom dagen - att det är så många av oss som på olika sätt rört sig i skuggan av den berömda väggen eller helt enkelt upplevt en period med en tydlig känsla av att vara sliten. Jag gör inte på något sätt anspråk på att ha svaren eller att mina tankar nedan är summan av ens hur jag tänker. Det är mer några spridda funderingar som rör sig i mitt huvud om livet, att orka och hur vi förhåller oss till varandra och oss själva...

Tänk om vi kunde vara mer generösa mot varandra. Inte dömde varandra och plockade in folk i olika fack hela tiden. Jag får allergiska utslag när jag hör uttalanden som baserar sig på ett första intryck och där man inte är beredd att ge någon en andra, tredje eller fjortonde chans. Och så klart faller även jag i den gropen alldeles för ofta till min egen avsky... Själv vill jag ju kunna få en chans till när jag sagt nått förhastat och klumpigt. Jag trampar ju i klaveret hela tiden trots att jag har ett rätt stort hjärta och som alla andra så gärna vill bli omtyckt.

Jag brukar tänka att jag vägrar sjunga perfekthetens lov. Jag tänker aldrig sträva efter att se perfekt ut varje dag (som om det vore möjligt någon enda dag ;) utan går osminkad till jobbet ibland, till Ica med hundhåriga mjukisbyxor och öppnar glatt dörren när någon kommer och säger Kom in från hjärtat trots att dammråttorna leder med 10-0. Vårt mål hemma är att den som kommer till oss ska slappna av i soffan, känna att det är helt okej att vara sig själv vare sig man är trött efter en lång vecka eller piggelin. Dra upp fötterna och halvligg i soffan, kom och sega lite med oss. Kom som du är!

Inte heller tänker jag någonsin be om ursäkt för att jag älskar att lata mig, läsa böcker, dricka kaffe och fika i timtal med goda vänner. Jag ger mig själv utrymme att andas och återhämta mig och har tid med mina barn - de är inte något på listan som ska klaras av. Jag har rätt stora barn och jobbar ändå deltid. Det är sköna tusenlappar vi som familj tackar nej till varje månad. Alla har inte den möjligheten rent ekonomiskt men det är värt att fundera över... Mer tid för livet faktiskt. Även om jag älskar mitt jobb.

Jag är snart klar - bara en sak till: Jag tror på att flytta fokus från allt jag önskar, allt jag beklagar eller inte har till det som är gott i livet. Inte på något sätt att förneka det svåra eller sluta drömma, men jag väljer att låta tacksamheten för allt det fina och goda ta större plats än det jag inte kan ändra eller få...

5 kommentarer:

The Dress And Me sa...

Så många visa ord systra min!
Kram

Fru Westman sa...

Underbar text!

Dagar av lycka sa...

Mycket kloka tankar vännen. Du är klok du :) kram Anna

creando sa...

Så fint skrivet! Fint, men framför allt så tänkvärt och så rätt. Och något jag behöver läsa. Tack!

Kramar

Min plats i solen sa...

Kärlek till dig du kloka och fina.♥ Som så ofta slås jag av hur lika vi tänker.

KRAM