a broken hallelujah.

Jag kan inte ens klaga på regnet... Det är alldeles för mysigt! Efter en våt promenad med en kissnödig kompis måste jag erkänna att regniga dagar också har sin charm. Skulle aldrig gått ut om det inte vore för Tintin, men väl där luktar det så gott bland träden och färgerna får en helt annan lyster än den där lite sensommartrötta. Allt glänser och gnistrar.

Och nu en stund senare när vi lyckligt kommit in och det bestämde sig för att börja ösregna sitter vi i gasolvärmen i glashuset och lyssnar på smattret, dricker latte, äter Polkachoklad, läser eller spelar Angry Birds beroende på vem man är...

 Efter att ha plöjt en deckare om dagen i några dagar bestämde jag mig för att ta fram Tomas Sjödins Ett brustet halleluja. Titeln anspelar så klart på Cohens A broken hallelujah. Den är skriven efter att familjen för andra gången förlorat ett av sina tre barn. Den handlar om tomhet och klang i en människa, om sprickor i tillvaron och ljuset som kommer in där, om att hitta en vardagsandlighet som bär.

Hörde vid ett tillfälle Tomas Sjödin själv prata om den här boken. Det är en bit av föredraget som fastnade så glasklart i mitt minne. Han berättar om när de efter en tid lät montera ner hissen mellan våningarna i huset som de inte längre behövde för att deras handikappade barn inte längre fanns med dem. Om det tomma schaktet som plötsligt fanns i huset, ett stort tomt hål i deras familjeliv som skär genom alla våningar av deras tillvaro: känslor, minnen, vardagsrutiner och årstidernas växlingar. Att dagarna och nätterna blev fyllda med tomhet. Men också att det till slut var i tomheten som den första tonen uppstod, att livet fortsätter och sången kom tillbaka...

Vet ingen som kan skriva så vackert som Tomas Sjödin gör. Han målar med språket och formulerar de mest förundransvärda livssanningar med en enkelhet som går rakt in i mitt hjärta... Litet författartips alltså, om man tröttnar på deckare en stund eller två.