när livet reser vidare.

Så var det dags för ännu ett farväl. Min farfar, en lite fåordig man, med de varmaste av ögon, har avslutat sin stund på jorden. För även om livet blir 91 goda år långt känns det bara som en stund han fanns till låns när det tar slut.

Han var en arbetsmyra min farfar. När vi byggde vårt hus var han 80 år. En morgon tittade jag ut genom köksfönstret och där stod han, grävandes, svettandes i leran för att jämna till. Han var med och skulle fixa på övervåningen och gav änglarna fullt upp att göra. Plötsligt hängde han i armkrok i ett ventilationsrör när stegen försvann under honom och dagen efter snubblade han bland reglarna och föll handlöst bakåt, men ramlade precis mellan takstolarna på isoleringen -det var som om någon bara lade honom ner, alldeles försiktigt, och helt oskadd hjälpte vi honom upp. 

Nu finns han inte mer, igår när jag tittade till honom fick jag ett strålande leende och han såg så pigg ut. Aldrig mer kommer han att komma förbi för att hämta en kasse äpplen och låter sig övertalas att bli skjutsad hem. Aldrig mer kommer han följa med på utflykt till handelsträdgården en bit utanför stan för att fika och vandra bland sina älskade blommor och växter. Aldrig mer får jag se det där speciella leendet som lyste upp hela hans ansikte när han blev glad att ses. Inte i det här livet i alla fall. Men sen farfar, då ses vi. Och farfar, tack för allt! Du fattas mig redan.