min nästa.

Vissa dagar saknas orden... Har varit på jobbet och i personalrummet var den muntra stämningen som bortblåst. Tv:n stod på och blickarna var fästade på bilderna som är som en skräckfilm. Fast på riktigt. Gåshuden vill inte riktigt försvinna. Armar, ben, ända in i hjärtat. Vi funderar över paniken, barn som sms:ar föräldrar och ber dem inte ringa för att inte bli avslöjade, hur det skulle kännas att överleva när så många andra inte gjorde det, telefoner som ringer i säckarna där någon med tungt hjärta lyft in en 14-åring, att stå vid andra stranden och inte veta hur mitt barn det. Lever han eller är han död? Förblöder hon just nu?

Det talas också om människor som gett sig ut i båtar och hämtat in omgång efter omgång med blöta panikslagna ungdomar, om människor som tagit av sig sina torra kläder och gett till dem som klivit i land berövade på nästan allt. Där någonstans skiner hoppet igenom, om medkänsla, medmänsklighet och kärlek till sin nästa. Alla har vi en nästa, även vi som inte fysiskt är närvarande i Norge och kan hjälpa till där... En liten tanke från mig till dig: Tänk på din nästa idag, ge något av dig själv, om så ett leende till någon på Ica. Det kostar oftast så lite, men värdet går inte alltid att mäta.