när det inte blir som man tänkt.

Hela familjen skulle fara ner på stan och vandra lite på festivalen som härskar nere på stadens gator under helgen. Jag hade siktat in mig på att få äta langos med rödlök, kaviar och creme fraiche - en av mina svagheter. Barnen skulle stoppa i sig två cheeseburgare var från Restaurang gyllene bågarna och spara resten av utrymmet till Galna Glassen: En ny glassbar med hur stora och galna glassar som helst. Mannen gillar allt och har lyssnat in en kär vän som uttryckte att "Är kvinnan nöjd är alla nöjda.", så langos stod på menyn för honom också.

Jag hade precis snyggat till mig från mitt semester-slas-hasar-jag och mannen spolat av sig oljan efter att äntligen få ha satt tänderna i att montera krok på bilen ("Men älskling, inte idag, det där kan du väl göra när det regnar!" Ingen aning om vem som upprepat den frasen hela veckan! ;)) när barnen kommer hembärandes med vår hund Tintin. Han hade gått ner i diket, motvilligt blivit uppsläpad därifrån och sedan vägrat använda ena bakbenet. Inget tjut, inget gnäll, ingen hastighet som skulle kunna medföra felsteg, ingenting! 

Det skulle ju möjligen kunna varit ett ormbett... men då borde han ha tjutit till. Ingenting syntes på huden, inte en skråma. I alla fall tordes vi inte lämna en slak hund som vägrar gå ifall det skulle vara något. Det fick bli lunch hemma och hemmagjorda galna glassar. Efter en räd i skafferiet blev det i alla fall rätt bra! Eller vad säger ni?

 

 Vanilj-, Mascarpone- eller Valnötsglass med smält Marabou mjölkchoklad med en skvätt Dajm och en massa minimarshmallows ihoprört till en smarrig sås plus lite maränger fick helt klart godkänt av samtliga familjemedlemmar! De små rara blå faten är gamla kaffefat från farmor och farfars stuga och visade sig passa nästan läskigt bra med nya underläggen på bordet.

Och nu några timmar senare tycks Tintin må fint. Benet går att använda och har inte svullnat upp något alls -rätt lättbedömt på en whippet -så det tycks vara falskalarm! SKÖNT, det är så hjärtskärande att lämna honom på Strömsholm. Sist grät han högljutt när han förstod att han inte skulle få följa med mig hem och nästan jag också. Bra att det finns men vi vill inte behöva det!